..:E R G O:..

Mental trötthet, en trötthet som du inte kan sova bort. Tänk dig, att varje morgon när du vaknar, så är du tröttare än vad du var när du gick och la dig. Tänk dig, att förväntas att prestera precis som alla andra. Du ska ta hand om dig själv och familjen, precis som alla andra. Du ska hämta på fritids, på dagis - på skola. Du ska köra till aktiviteter, du ska ut med hunden, handla, laga mat, tvätta och se till att barnen - och du själv, hinner in o duscha. Du ska orka packa gympapåsar, fixa tvätten och städa. Du ska sedan också orka fungera socialt, och orka förklara dig varför du faktiskt inte umgås med någon på fritiden. Vadå fritid?  Sen den 30 Oktober så har jag testat på olika mediciner för att komma tillrätta med vissa svårigheter man har när man har just ADHD. Jag har testat Concerta - jag blev deprimerad, ångestladdad och stressad. Jag testade Medikinet - jag kunde inte längre äta och fick ont i magen Jag testade Elvanse - hjärnan blev piggare, men min sömn ...

Jag ser ditt leende, ditt busiga leende när jag hämtar dig. Idag sitter du inte instängd i ett klassrum, längst in i hörnet med iPad och hörlurar. Idag sitter du på golvet och väntar på att jag ska vänta dig, framför kapprummet. Du berättar att du tycker att du tycker det är snyggt med pannband, så att luggen står upp. Jag kan bara hålla med om att du är den vackraste pojken och sonen man kan ha. Mitt hjärta värms upp efter en gråmulen dag. Du, jag och din syster vandrar mot bilen. Ni har så mycket att berätta, om vad som har hänt och hur maten smakade. Vi kommer hem, du skrattar och är glad. Du har förvandlat dig till en ninja. Du ber mig blunda, så jag inte ser att du springer till ett annat ställe, för du vill att jag ska tro att du transporterade dig dit utan att springa. Jag öppnar mina ögon, jag tappar hakan och utbrister "MEN, hur kom du dit bort, du var ju nyss här"! Du ler, dina ögon glittrar. Du är på ditt bästa humör. Du försöker busa med lillasyster till ...

Ska en barndom behöva gå förbi, när vården sparar, när vården sviker och när vården vacklar? Ska en bardom behöva gå förbi, för att skolan inte ser, för att dom inte vill agera, för att dom sparar? Ska ett barn gå undernärd i väntan på att vårdköerna minskar? Ska ett barn må dåligt, både psyksikt och fysiskt i väntan på ett agerande? Ska en familj rasa samma, för att inga insatser finns, för att dom uteblir? För att det inte finns någon samordning, inga rutiner. Vem ska hjälpa den som hjälper – när denna faller? Ska personen då sålla sig i vårdkön som alla andra? Ska familjen falla samman, för att det inte finns resurser? Tro att man kämpar, sliter sig trött. Slår sig matt med huvudet i väggen. Man gråter i hemlighet, man river upp sig inombords. Man kämpar dag och natt, för att få det att fungera. Ska syskonens barndom gå förbi, för att insatser inte finns till det barn som har en diagnos? Ska verkligen en diagnos föröda en familj, för att ingen instans fungerar? Ska barnet med diag...

Personer med reell kompetens från verkligheten och livet är dom som kan berätta hur det är, inte filosofier eller annat hitte' på. En enkelspårig tro är som att köra två tåg - mot varandra på ett enkelspår - det fungerar inte liksom så bra. Man kan tycka och tro om mycket, man kan dela med sig av vad man tror  - MEN, om så är läget att det är något av det man säger, som kan trampa någon på tårna som sitter på verklig kompetens av egna erfarenheter, så får ni för sjutton ge lite vika och lyssna istället för att dränka personen med filosofier och tankar. Allting som man lär sig i böcker, som är skrivet i text stämmer inte alltid överens med vad som faktiskt är sant, ibland är det så långt ifrån som det bara går. Det är som att beskriva i en bok att "såhär fungerar en adhd-människa", japp.. För det finns bara EN TYP av människa som har adhd. Right? Det är som att säga att INGEN person som har autism klarar av att ha ögonkontakt. Jag tänker inte peka ut någon spe...

Det värker, i varje del av mig. Jag andas ytligt, min hjärna snurrar och ögonen är svullna efter gårdagens breakdown. Jag ler mot människor, men innerst inne är den en enda röra. Det är ju så, det osynliga syns inte utanpå – men det betyder inte att det inte finns. Vi är många som strider för vår rätt, vi försöker anpassa oss, vi försöker vara till lags. Vi kan anses som lata, som en belastning med sjukskrivning efter sjukskrivning av utmattning. Skarpa ljus lyser ner på mig, människor pratar utanför. Jag tappar fokus, det är inte någon som vet, hur min hjärna tar upp alla intryck och ord och sus. Min ADHD-hjärna, min hjärna som är som många andras, men ändå olik alla andras. Vi har en inre strid, vi däckar av matthet emellanåt. Hjärnan är överbelastad, det slår osynliga gnistor. Precis som en överhettad dator med ett alldeles för liten processor och ett för litet RAM-minne för den kapacitet den måste bäras. Jag som vuxen har odiagnotiserad i 30 år, och utan yttre stöd fått lära mig e...

Det började med frukost, jag skulle göra mysfrukost till mig och barnen. Skulle göra mannagrynsgröt.. Hela skiten kokade över på en millisekund, brände mina ben och resterande av spishällen. Kastade ner kastrullen i diskhon, maken hjälpte mig att torka av spisen innan han skulle iväg till jobbet. Senare när jag hade dukat fram allt utan mannagrynsgröten så ropade jag till frukost. Efter flera rop och uppmaningar att "kommer ni inte, så får ni fixa frukosten själva". Ingen kom. Jag satte mig ned, började äta, när en lillskrutta kom skuttandes och sa att det passade henne att äta NU, PRECIS NU, när jag satt och åt min yoghurt med müsli. Jag hänvisade till det jag sa förut, pekade på det dukade bordet och sa lugnt och pedagogiskt att det går fint att smöra sin smörgås där. Sonen kände inte alls för att äta och skrek att han hade ont i magen och att det inte var hans fel... Såklart det inte var, det är den dumma medicinens fel... Efter många skrik efteråt, och många ...

Vart ska man gå, vart ska man vända sig? Ingen annan kan känna det man själv känner. Gråt, låt gråten rulla ner för kinderna. Låt huden sakta ta in det våta.  Släpp på trycket som bultar inombords, låt hjärtat rusa. Låt tankarna spira. Känn ångesten, utmana den. Be den att försvinna, för det är en del av dig som inte borde få kännas. Den kramar dig, försöker ta över. Försöker att trycka ner dig, att begränsa dig – att göra dig så liten att det finns inget att lita på mer än känslan av det som gör ont. Känna glädje, ren sprudlande glädje. Känna sig utvilad, att känna sig pigg. När hände det förut? Tacksamhet och glädje är inte samma sak, även om det ibland kan gå hand i hand. Två skilda ord, två skilda känslor. Jag känner tacksamhet, men har vant mig att lita på den känslan jag har gått med sen barnsben. Oro och ångest har vaggat mig i trygghet. Ibland har man önskat sig fysisk smärta, för den är mer verklig än den psykiska ohälsan som råder inombords. Varför mår du dåligt...

Kommer du ihåg, hur ensamma vi var. Hur förivrrade och ivriga vi var på livet? Kommer du ihåg när vi satt där, skrivandes till varandra - försökte bringa hopp till varandra, utan att jämföra varandra om hur ensamma vi var, hur värdelösa vi kände oss? Kommer du ihåg ömsesidigheten? Kommer du ihåg när du försökte trösta mig, precis som jag försökte trösta dig? Jag kunde aldrig torka en tår bort från din kind, aldrig bringa mer hopp till dig än dom ord jag kunde skriva, som jag kunde läsa. Vi satt där i natten, funderade och fantiserade. Vi ville rymma bort, försvinna och leva under stjärnorna. Vi ville leka med vinden, med vågorna - med elden. Vi var rädda, men vi visade det aldrig. Jag mådde dåligt, det du gjorde du med. Vi mådde dåligt tillsammans, men vi lämnade aldrig tomrum åt frågor, utan bara konstaterade och försökte ösa hopp över hopplösheten. Det var smärtsamt, men rogivande. Vi vaggade varandra i tröst om att det gick upp en sol efter natten. Men vad gjorde dage...

Hej, fröken.  Jag har haft en rätt rörig sommar, du vet, rutinerna som jag är van med har inte varit likadana. Jag har varit arg, för att ramarna har krossats. Jag har haft det kul på sommaren också, men det har varit rätt rörigt i mitt huvud.  Nu kommer jag inte längre få sitta vid datorn, som varit min trygghet. Jag kommer nu behöva bygga upp alla rutiner igen som gick förlorade. Men fröken, jag lovar att jag ska försöka att sköta mig.  Jag kommer antagligen gunga på skolen, jag kommer låta lite, jag kommer kanske till och med springa runt. Jag kommer antagligen bli sur i år med, i fall det inte går som jag vill. Då kanske jag behöver gå ut en sväng, snälla fröken - tvinga mig inte att sitta kvar i klassrummet då. Vet du, fröken, jag hade mått bättre om jag fick sitta nära dörren och inte längst in i klassrummet. För vet du, när jag blir sådär rastlös så behöver jag gå ut en stund. Skulle det vara okej? Jag vill inte vara stökig, du måste tro mig. Jag vill int...

Jag har jobbat tillräckligt många år inom vården för att förstå vikten av att vara lyhörd, empatisk, förstående och bemöta personer med respekt. Man ska prata direkt med personen, inte över huvudet på patienten. Alla förtjänar att bli bemötta med respekt, oavsett ålder eller tillstånd. En varsam hand ska ta hand om dom som är i en livssituation som är sårbar. Jag slutade inom vården för att jag höll på att bli utbränd, för att jag insåg att jag behövde en paus och testa någonting annat. Jag vägrade bli en av dom som går och är sura och klagar över att gå till ett jobb som är fantastisk på så många sätt. Där man har förtroendet att få ta hand om någon i en svår situation. Oavsett om man jobbar med barn eller vuxna, så behöver man läsa av personen och dess historia för att ge bra vård. Mötet med en människa är A och O. Där krävs inte mer än sunt förnuft och en del kunskap för att kunna bemöta på rätt sätt. När jag kom in i psykiatrin som patient, så har jag fått höra det ena oc...

Energin rann ner i ån, precis här bredvid. Jag ser min energi flyga upp genom fontänen i ån och försvinna ner i mängden av andra droppar. Jag kastar mig inte i, jag letar inte efter energin. Det är ändå ingen idé, för jag kommer inte hitta den bland andra droppar som bildat ån. Jag går vidare, runt ån. Solen gömmer sig bland dom gråa molnen, någonstans där inne tror jag i alla fall att den gömmer sig. Molnen är tunga, är redo att fylla på ån som är nedanför mig. Antagligen hamnar några på mig också, men dom kommer tröjan suga upp och kvar kommer endast en liten våt fläck vara. Jag går på stigen, där träden omsluter mig. Där solen inte kan lysa igenom om den än vore framför molnen. Dom är mörkt gröna och den gula och röda färgen håller sig undan nån månad till. En mygga landar på min hand, den sticker inte. Den känner väl av att man inte kan hämta någon energi här för att leva på, eller så tycker den bara synd om mig och besparar mig ett kliande bett. Den följer med på resan...

Jag behöver en paus, en stund för mig själv. Jag behöver andas, känna hur det är att andas fritt. Jag behöver gråta, länge och väl, alldeles ensam. Man försöker dag efter dag att göra sitt bästa som förälder, men vad man än gör så känner man att det aldrig är tillräckligt. Man skyddar, man uppfostrar, man skriker, man lugnar, man klappar, man kramas, man pussas och man säger - jag älskar dig, precis för den du är. Man säger, du är stark, du är modig, du är vacker, du är smart, du är du - glöm aldrig av att vara det. Man ska inte vara elak, man ska inte tro att man är bättre än någon annan. Man ska vara ödmjuk, sympatisk och förstående. När livet sen bara ger en hinderbanor som känns omöjliga, så är det lätt att vilja ge upp. Så man pushar lite till, man bygger broar och man röjer minor för att minska fallet för ens barn. Undrar om man någonsin kommer känna sig tillräcklig som förälder? Undrar om man någonsin kommer känna sig tillräcklig... som sig själv? Jag är led...

Nej, jag vill inte. Jag orkar inte. Vill helt enkelt inte. Jag är arg just nu, jag vill inte prata med dig. Dumhuvud, korkskalle. HÅLL KÄFTEN, gå härifrån. Men, snälla. Jag vill bara trösta dig. Du är ledsen, du är upprörd. Jag älskar dig. Jag går, okej. Jag är tyst, kom när du känner dig lugnare, när du vill, så finns jag här. Jag vill skrika nu, jag vill vara arg. Jag känner mig upprörd, för det fungerar inte som jag vill. Jag vill vara ensam, samtidigt som jag vill att du ska krama mig – men det vrider sig i magen. Det är svart i huvudet, och du är dum i huvudet. Min lillasyster är störande, för hon är liten, för hon är just där jag är. Hon kanske är 3 meter ifrån, men jag orkar inte höra hennes röst just nu. Jag vill skrika på dig, jag skriker på dig, för du är nära mig när jag är arg. Jag vet i efterhand att lillasyster blir ledsen, det gör mig mer upprörd, eftersom jag inte kan stoppa det jag känner just nu. Mamma säger att det är mat nu, men jag spelar nu. Jag hålle...

Till en början med, så vill jag tacka mig själv för den här tiden som ovetandes. Du har varit stark, uthållig även om du varit trött, förvirrad, ledsen, glad och alla känslor där emellan. Jag vill också tacka dig för att du har haft tålamod att fortsätta gå framåt, även om du snubblat ett antal gånger och skrapat upp både knän och händer. Tack för att du har gett mig ett liv som jag nu kan börja påbörja på mina egna villkor, tack för att du gav mig tre barn och gjorde att jag träffade en man som är så ödmjuk och förstående som ingen annan. Tack för att du har tagit hand om alla problem, att du har överkompenserat mina funktionsnedsättningar som jag inte visste att jag hade. Din hjärna har arbetat på högvarv, men det enda du har gjort genom social fobi, missbruk, ätstörningar och panikångestattacker är ändå att bara fortsätta gå framåt. Nu är det min tur att ta över med nya tag och ny kunskap. Jag ska ta min diagnos och hitta rätt, jag ska släppa fasaden och alla spänningar som jag ...

När hände det, när gick allting förbi? Livet, minuterna - timmarna? Jag minns ingenting, utan det måste bara flugit förbi som vinden. Vad var det jag missade, vad var det jag inte såg? Vad var det jag blundande för? Är jag blind, var jag blind? Valde jag det själv - var jag för inne i mig själv att jag missade livet utanför? När tappade jag orden, när slutade jag se på tangentbordet - när slutade jag se texten som en terapi? Jag som alltid har författat i alla år, enda sen jag var jätteliten. Orden var som en ventil för mig, för att orka med. När försvann det, när slutade jag pysa ut allt det där som var viktigt för mig så att jag orkade med? Man önskar att tiden kunde gå lite fortare, samtidigt som man vill att den ska gå långsamt. För vart tar tiden vägen, om inte precis framför ögonen på oss. Vad ska vi välja att se på - vad ska vi fokusera på? Vad vill vi hinna med - vad hinner vi med? Mina ord skapar ingen mening, mina ord skapar nog mest förvillelse just nu. Orden ha...

På kvällen, ibland, händer det ibland att min hjärna går på högvarv och jag får ett sånt där "jävla bra koncept-tänk". Sen spinner jag vidare på det, skapar en historia som egentligen borde skrivas ner medan tanken tänks - och inte efteråt. För det blir inte lika bra. Jag har gjort försök att skriva om mitt liv, alla faser jag har gått igenom och försök sätta ihop pusselbit med pusselbit för att få ihop allt. Varför jag har gått igenom allting, och varför allting en dag bara rasade samman. Om man tänker mitt liv som stenar, man börjar med en botten. Den började byggas på en bra grund, men som sedan visade sig inte vara så väldränerad, vilket gör att allting sakta, men säkert, sjunker. Grunden var som sagt bra, en bra bardom tills jag kom upp i mellanstadiet ungefär. Där la vi den första stenen på den dåligt dränerade marken, på den stenen står det mobbad på, tätt inpå den står det utanförskap på. Vi har alltså två grundstenar; Mobbad, utanförskap. Ovanför den ham...