..:E R G O:..

Till en början med, så vill jag tacka mig själv för den här tiden som ovetandes. Du har varit stark, uthållig även om du varit trött, förvirrad, ledsen, glad och alla känslor där emellan. Jag vill också tacka dig för att du har haft tålamod att fortsätta gå framåt, även om du snubblat ett antal gånger och skrapat upp både knän och händer. Tack för att du har gett mig ett liv som jag nu kan börja påbörja på mina egna villkor, tack för att du gav mig tre barn och gjorde att jag träffade en man som är så ödmjuk och förstående som ingen annan. Tack för att du har tagit hand om alla problem, att du har överkompenserat mina funktionsnedsättningar som jag inte visste att jag hade. Din hjärna har arbetat på högvarv, men det enda du har gjort genom social fobi, missbruk, ätstörningar och panikångestattacker är ändå att bara fortsätta gå framåt. Nu är det min tur att ta över med nya tag och ny kunskap. Jag ska ta min diagnos och hitta rätt, jag ska släppa fasaden och alla spänningar som jag ...

När hände det, när gick allting förbi? Livet, minuterna - timmarna? Jag minns ingenting, utan det måste bara flugit förbi som vinden. Vad var det jag missade, vad var det jag inte såg? Vad var det jag blundande för? Är jag blind, var jag blind? Valde jag det själv - var jag för inne i mig själv att jag missade livet utanför? När tappade jag orden, när slutade jag se på tangentbordet - när slutade jag se texten som en terapi? Jag som alltid har författat i alla år, enda sen jag var jätteliten. Orden var som en ventil för mig, för att orka med. När försvann det, när slutade jag pysa ut allt det där som var viktigt för mig så att jag orkade med? Man önskar att tiden kunde gå lite fortare, samtidigt som man vill att den ska gå långsamt. För vart tar tiden vägen, om inte precis framför ögonen på oss. Vad ska vi välja att se på - vad ska vi fokusera på? Vad vill vi hinna med - vad hinner vi med? Mina ord skapar ingen mening, mina ord skapar nog mest förvillelse just nu. Orden ha...