..:E R G O:..

Jag behöver en paus, en stund för mig själv. Jag behöver andas, känna hur det är att andas fritt. Jag behöver gråta, länge och väl, alldeles ensam. Man försöker dag efter dag att göra sitt bästa som förälder, men vad man än gör så känner man att det aldrig är tillräckligt. Man skyddar, man uppfostrar, man skriker, man lugnar, man klappar, man kramas, man pussas och man säger - jag älskar dig, precis för den du är. Man säger, du är stark, du är modig, du är vacker, du är smart, du är du - glöm aldrig av att vara det. Man ska inte vara elak, man ska inte tro att man är bättre än någon annan. Man ska vara ödmjuk, sympatisk och förstående. När livet sen bara ger en hinderbanor som känns omöjliga, så är det lätt att vilja ge upp. Så man pushar lite till, man bygger broar och man röjer minor för att minska fallet för ens barn. Undrar om man någonsin kommer känna sig tillräcklig som förälder? Undrar om man någonsin kommer känna sig tillräcklig... som sig själv? Jag är led...

Nej, jag vill inte. Jag orkar inte. Vill helt enkelt inte. Jag är arg just nu, jag vill inte prata med dig. Dumhuvud, korkskalle. HÅLL KÄFTEN, gå härifrån. Men, snälla. Jag vill bara trösta dig. Du är ledsen, du är upprörd. Jag älskar dig. Jag går, okej. Jag är tyst, kom när du känner dig lugnare, när du vill, så finns jag här. Jag vill skrika nu, jag vill vara arg. Jag känner mig upprörd, för det fungerar inte som jag vill. Jag vill vara ensam, samtidigt som jag vill att du ska krama mig – men det vrider sig i magen. Det är svart i huvudet, och du är dum i huvudet. Min lillasyster är störande, för hon är liten, för hon är just där jag är. Hon kanske är 3 meter ifrån, men jag orkar inte höra hennes röst just nu. Jag vill skrika på dig, jag skriker på dig, för du är nära mig när jag är arg. Jag vet i efterhand att lillasyster blir ledsen, det gör mig mer upprörd, eftersom jag inte kan stoppa det jag känner just nu. Mamma säger att det är mat nu, men jag spelar nu. Jag hålle...