Mina strumpor sitter konstigt!
Nej, jag vill inte.
Jag orkar inte.
Vill helt enkelt inte.
Jag är arg just nu, jag vill inte prata med dig. Dumhuvud, korkskalle. HÅLL KÄFTEN, gå härifrån.
Men, snälla. Jag vill bara trösta dig. Du är ledsen, du är upprörd. Jag älskar dig. Jag går, okej. Jag är tyst, kom när du känner dig lugnare, när du vill, så finns jag här.
Jag vill skrika nu, jag vill vara arg. Jag känner mig upprörd, för det fungerar inte som jag vill. Jag vill vara ensam, samtidigt som jag vill att du ska krama mig – men det vrider sig i magen. Det är svart i huvudet, och du är dum i huvudet.
Min lillasyster är störande, för hon är liten, för hon är just där jag är. Hon kanske är 3 meter ifrån, men jag orkar inte höra hennes röst just nu. Jag vill skrika på dig, jag skriker på dig, för du är nära mig när jag är arg. Jag vet i efterhand att lillasyster blir ledsen, det gör mig mer upprörd, eftersom jag inte kan stoppa det jag känner just nu.
Mamma säger att det är mat nu, men jag spelar nu. Jag håller på med någonting, någonting väldigt viktigt. Mamma förstår inte det, hon förstår inte att jag blir irriterad när hon säger att det är mat. Jag sitter här ett tag till, tills mamma säger att maten blir kall. Då går jag, även om jag är sur, och sätter mig och äter. Jag ber om mer, jag känner mig lite gladare. Jag ser att min syster tittar på mig, jag vill inte det. Så jag gör en ful min, och jag ser att hon gör det tillbaka. Jag blir arg igen, mamma blir arg och vill ha tyst vid matbordet.
INGEN FÖRSTÅR MIG – inte ens jag.
Att vara förälder till ett barn med speciella behov är en balansgång där sikten här begränsad, där allt är dimmigt och snårigt. Man ser inte vart man sätter fötterna någonstans.
Man är dum, man är blåst, man känner sig värdelös. Man blir frustrerad, man vill springa, springa långt bort för att kunna andas. Men när man kommer långt bort så fylls hjärtat av saknad, saknad efter det fantastiska barnet som man älskar mer än livet sig själv.
Man får ångest, för att man blivit upprörd. Att man under en minut satte sina känslor framför barnets känslor. För barnet behöver en, men man har ingen manual att gå efter, så det är svårt. Man vill vara lågaffektiv i sitt bemötande, men när hjärtat går sönder och energin tryter så tar luften slut och tålamodet tryter. Man känner sig tömd på känslor och på kraft.
Men vad som än händer, och vad som än sker i tumultet så älskar man sina barn obegränsat och heligt. Inget barn är besvärligt, inget barn vill vara det. Impulsivitet och koncentrationssvårigheter är en svår mix och kan göra vem som helst förvirrad och frustrerad. Har man inte verktygen att hantera detta, så är det svårt att hantera känslostormarna som kommer.
Man ska inte tåla att någon utomstående klagar över ens uppfostran, för det är inte det som det handlar om. Man ska inte ta åt sig om någon tittar på en i en folksamling när barnet får ett utbrott eller bara är extremt glad och springer runt och låter. Man ska inte bry sig om någon blir irriterad över att barnet inte kan sitta stilla på en stol när man blir bortbjuden på mat eller fika.
Jag tänker inte ursäkta mig som förälder, för det handlar inte om uppfostran, det handlar inte om dåligt hyffs. Det handlar om ADHD, och människor som inte har kunskapen eller saknar förståelsen – det är dom det är fel på.
Ingen har gått i dina skor, ingen har gått i barnets skor. Låt dom inte tro att dom vet hur det känns.
Jag orkar inte.
Vill helt enkelt inte.
Jag är arg just nu, jag vill inte prata med dig. Dumhuvud, korkskalle. HÅLL KÄFTEN, gå härifrån.
Men, snälla. Jag vill bara trösta dig. Du är ledsen, du är upprörd. Jag älskar dig. Jag går, okej. Jag är tyst, kom när du känner dig lugnare, när du vill, så finns jag här.
Jag vill skrika nu, jag vill vara arg. Jag känner mig upprörd, för det fungerar inte som jag vill. Jag vill vara ensam, samtidigt som jag vill att du ska krama mig – men det vrider sig i magen. Det är svart i huvudet, och du är dum i huvudet.
Min lillasyster är störande, för hon är liten, för hon är just där jag är. Hon kanske är 3 meter ifrån, men jag orkar inte höra hennes röst just nu. Jag vill skrika på dig, jag skriker på dig, för du är nära mig när jag är arg. Jag vet i efterhand att lillasyster blir ledsen, det gör mig mer upprörd, eftersom jag inte kan stoppa det jag känner just nu.
Mamma säger att det är mat nu, men jag spelar nu. Jag håller på med någonting, någonting väldigt viktigt. Mamma förstår inte det, hon förstår inte att jag blir irriterad när hon säger att det är mat. Jag sitter här ett tag till, tills mamma säger att maten blir kall. Då går jag, även om jag är sur, och sätter mig och äter. Jag ber om mer, jag känner mig lite gladare. Jag ser att min syster tittar på mig, jag vill inte det. Så jag gör en ful min, och jag ser att hon gör det tillbaka. Jag blir arg igen, mamma blir arg och vill ha tyst vid matbordet.
INGEN FÖRSTÅR MIG – inte ens jag.
Att vara förälder till ett barn med speciella behov är en balansgång där sikten här begränsad, där allt är dimmigt och snårigt. Man ser inte vart man sätter fötterna någonstans.
Man är dum, man är blåst, man känner sig värdelös. Man blir frustrerad, man vill springa, springa långt bort för att kunna andas. Men när man kommer långt bort så fylls hjärtat av saknad, saknad efter det fantastiska barnet som man älskar mer än livet sig själv.
Man får ångest, för att man blivit upprörd. Att man under en minut satte sina känslor framför barnets känslor. För barnet behöver en, men man har ingen manual att gå efter, så det är svårt. Man vill vara lågaffektiv i sitt bemötande, men när hjärtat går sönder och energin tryter så tar luften slut och tålamodet tryter. Man känner sig tömd på känslor och på kraft.
Men vad som än händer, och vad som än sker i tumultet så älskar man sina barn obegränsat och heligt. Inget barn är besvärligt, inget barn vill vara det. Impulsivitet och koncentrationssvårigheter är en svår mix och kan göra vem som helst förvirrad och frustrerad. Har man inte verktygen att hantera detta, så är det svårt att hantera känslostormarna som kommer.
Man ska inte tåla att någon utomstående klagar över ens uppfostran, för det är inte det som det handlar om. Man ska inte ta åt sig om någon tittar på en i en folksamling när barnet får ett utbrott eller bara är extremt glad och springer runt och låter. Man ska inte bry sig om någon blir irriterad över att barnet inte kan sitta stilla på en stol när man blir bortbjuden på mat eller fika.
Jag tänker inte ursäkta mig som förälder, för det handlar inte om uppfostran, det handlar inte om dåligt hyffs. Det handlar om ADHD, och människor som inte har kunskapen eller saknar förståelsen – det är dom det är fel på.
Ingen har gått i dina skor, ingen har gått i barnets skor. Låt dom inte tro att dom vet hur det känns.
Kommentarer
Skicka en kommentar