Dags att öppna upp för diskussion kring Trötthet
Trötthet, det finns många olika varianter. Man kan vara trött på morgonen för att det är måndag, men piggnar till sig.
Man kan vara trött för att det har varit stressigt på jobbet, men vaknar upp piggare på helgen.
Det är den vanliga tröttheten. Den där tröttheten som kan göra en något lat, som vill göra att man drar sig i en den varma, goa sängen. Det är den där tröttheten som går att vila bort.
Men, så finns den där tröttheten som aldrig går bort.
Man somnar med den, man vaknar med den och man går igenom dagen med den. Man blir inte piggare, även om man skulle sova dygnet runt så blir man fortfarande inte trött, utan behovet av att vila hjärnan är ändå stort.
Min trötthet är ett stort hinder i min vardag, den gör mig ofokuserad, trögstartad och känslomässigt instabil.
Jag kan skratta, gråta och vara arg samtidigt, eftersom kroppen inte har någon balans.
Det är skönt med en sovmorgon, även om jag inte blir pigg, men min hjärna hinner starta i ett tempo som den själv klarar av.
Beroende på hur många gånger jag har vaknat på natten, eller hur mycket jag kommer ihåg av alla drömmar jag drömmer, så fungerar min hjärna olika varje morgon.
Tillståndet under natten är avgörande för hur känslig jag är under dagen, hur mycket jag tar åt mig eller inte. Hur mycket jag behöver äta eller dricka för att orka med.
Förr stannade jag hemma för att jag inte orkade gå upp, det handlade inte om lathet, det var för att tröttheten var så förlamande och att jag antagligen hade mer vett i huvudet att förstå att jag inte hade klarat av att jobba just den dagen, nära alla människor inom vården.
Nu för tiden så accepterar jag inte min trötthet på samma sätt, jag får ångest över att vara så trött som jag är hela tiden. Jag går till jobbet även om jag är så trött att jag knappt orkar resa på mig.
Det har hänt att jag har fått ta lunch tidigt för att gå ut och lägga mig i bilen och sova i 20-30 minuter för att jag inte orkar vara vaken.
Kan vakna till i en timme kanske till efter det, men sen kommer kvällen och jag somnar nästan alltid nu för tiden runt nio-tiden i soffan.
Det är många som lider i tysthet, som vet att samhället inte skulle acceptera en sjukskrivning för att man är trött.
Som sagt, trötthet är inte ALLTID ett tecken på trötthet, utan också en förlamande sjukdom som inte går att vila bort. Det borde vara en acceptabel anledning som inte folk höjer ögonbrynen åt.
Man kan vara trött för att det har varit stressigt på jobbet, men vaknar upp piggare på helgen.
Det är den vanliga tröttheten. Den där tröttheten som kan göra en något lat, som vill göra att man drar sig i en den varma, goa sängen. Det är den där tröttheten som går att vila bort.
Men, så finns den där tröttheten som aldrig går bort.
Man somnar med den, man vaknar med den och man går igenom dagen med den. Man blir inte piggare, även om man skulle sova dygnet runt så blir man fortfarande inte trött, utan behovet av att vila hjärnan är ändå stort.
Min trötthet är ett stort hinder i min vardag, den gör mig ofokuserad, trögstartad och känslomässigt instabil.
Jag kan skratta, gråta och vara arg samtidigt, eftersom kroppen inte har någon balans.
Det är skönt med en sovmorgon, även om jag inte blir pigg, men min hjärna hinner starta i ett tempo som den själv klarar av.
Beroende på hur många gånger jag har vaknat på natten, eller hur mycket jag kommer ihåg av alla drömmar jag drömmer, så fungerar min hjärna olika varje morgon.
Tillståndet under natten är avgörande för hur känslig jag är under dagen, hur mycket jag tar åt mig eller inte. Hur mycket jag behöver äta eller dricka för att orka med.
Förr stannade jag hemma för att jag inte orkade gå upp, det handlade inte om lathet, det var för att tröttheten var så förlamande och att jag antagligen hade mer vett i huvudet att förstå att jag inte hade klarat av att jobba just den dagen, nära alla människor inom vården.
Nu för tiden så accepterar jag inte min trötthet på samma sätt, jag får ångest över att vara så trött som jag är hela tiden. Jag går till jobbet även om jag är så trött att jag knappt orkar resa på mig.
Det har hänt att jag har fått ta lunch tidigt för att gå ut och lägga mig i bilen och sova i 20-30 minuter för att jag inte orkar vara vaken.
Kan vakna till i en timme kanske till efter det, men sen kommer kvällen och jag somnar nästan alltid nu för tiden runt nio-tiden i soffan.
Det är många som lider i tysthet, som vet att samhället inte skulle acceptera en sjukskrivning för att man är trött.
Som sagt, trötthet är inte ALLTID ett tecken på trötthet, utan också en förlamande sjukdom som inte går att vila bort. Det borde vara en acceptabel anledning som inte folk höjer ögonbrynen åt.
Kommentarer
Skicka en kommentar