Nej, jag var inte dum i huvudet - jag valde inte att bli en alkoholist som tonåring.
Personer med reell kompetens från verkligheten och livet är dom som kan berätta hur det är, inte filosofier eller annat hitte' på.
En enkelspårig tro är som att köra två tåg - mot varandra på ett enkelspår - det fungerar inte liksom så bra.
Man kan tycka och tro om mycket, man kan dela med sig av vad man tror - MEN, om så är läget att det är något av det man säger, som kan trampa någon på tårna som sitter på verklig kompetens av egna erfarenheter, så får ni för sjutton ge lite vika och lyssna istället för att dränka personen med filosofier och tankar.
Allting som man lär sig i böcker, som är skrivet i text stämmer inte alltid överens med vad som faktiskt är sant, ibland är det så långt ifrån som det bara går.
Det är som att beskriva i en bok att "såhär fungerar en adhd-människa", japp.. För det finns bara EN TYP av människa som har adhd. Right?
Det är som att säga att INGEN person som har autism klarar av att ha ögonkontakt.
Jag tänker inte peka ut någon speciell person i det här blogginlägget, men jag tänker blogga om själva innehållet i det ämne som togs upp, bara för att klargöra min ställningstagande som själv har varit drabbad, som föll offer för det jag tänker ta upp. Jag har sällan pratat om mitt alkoholmissbruk på det här sättet, men när det tas upp rör det upp väldigt mycket minnen, och då blir det per automatik att jag går ingång, då jag vet hur mycket fördomar det finns mot allt "okänt och osynligt".
Alkohol - alkoholmissbrukare.
Ja, jag började dricka som 13 åring, då testade jag första gången.
Jag var mobbad, jag var utanför, jag klarade inte av skolan, jag klarade inte av att ha människor runt omkring mig - om jag då inte var onykter, för då kunde jag ha människor omkring mig, även om ångesten rev en del inifrån och ut och gapade åt mig att dra åt helvete.
Har det med min intelligens att göra, för det är visst en filosofi fick jag höra.
Var jag inte tillräcklig intelligent att inte falla offer för alkoholen?
Enligt mitt tycke, så var jag intelligent. Jag kanske inte hade dom rätta förutsättningarna för att visa hur mycket pga. alla omständigheterna.
Alkohol vaggade mig in en falsk trygghet, för det är så droger gör.
Jag var, som jag signerade på klassens offentliga t-shirt som man hade när man gick i nian "Mobboffer", för det var precis det jag var, mitt namn ville jag inte ens nämna.
Jag blev våldtagen FÖRSTA gången när jag var runt 14 år gammal. Sänkte det min intelligens?
Jag hade fortfarande kunnat prestera extremt bra inom många olika områden om jag hade fått stöttning och hjälp, och om jag hade berättat om händelsen.
När man blir utsatt för någonting hemsk, så fungerar hjärnan så att den stänger av för att skydda. Man går in i ett skyddsläge där man ska överleva. Så intelligent är hjärnan.
Jag var nog runt 15-16 års åldern när det hände andra gången. Då var jag jättefull på midsommarafton på en campingplats i Lysekil, och när man är full som tjej så tycker vissa män att det är helt okej att våldföra sig på en tjej, för om inte personen säger nej - så är det väl okej?
SEN VAR DET JAG SOM SKÄMDES, för jag hade en pojkvän på campingen som inte var där då. Tänk om han fick reda på, lyssna - att JAG hade haft sex med en annan kille, hur skulle jag se ut i hans och hans vänners ögon då?
Var det min intelligens som var nedsatt - var det spritens, eller var det mannens?
Varför var jag inte smart nog att sluta - när jag såg vad som höll på att hända?
Varför var jag inte smart nog att ta tag i mig själv och göra ett annat val?
Varför tog JAG inte ansvar?
Först,
jag var nedsatt som person, jag var inget värd. Har man ingen självkänsla, så kan man inte resa sig själv upp och göra förändringar.
Det andra,
jag kände inte till någon annan verklighet - det här var min verklighet
För det tredje,
jag hade inget stöd som sa till mig "Du är bättre än såhär".
Var det ett aktivt val att börja med alkohol för att orka leva?
Nej, det var inget aktivt val - det var det enda val jag inte har kunnat ta, det var en utväg för att inte behöva ta livet av mig själv som 13-14åring.
Så om det var intellektuellt av mig att hellre dricka alkohol för att överleva än att ta livet av mig?
Det får filosofen svara på.
Som sagt, inte riktad till någon - utan till alla runtomkring med idéer och hitte' på grejer om hur allt i livet fungerar, men som INTE HAR EN ANING!
Men... Till slut vill jag ju säga, jag fick ett val - det bästa val någonsin, när jag var 18 år blev jag gravid - och det val jag gjorde var att sluta med alkohol och bli en mamma. Ser ni, jag var intellektuell hela tiden. Hon var min räddning - jag tog den.
En enkelspårig tro är som att köra två tåg - mot varandra på ett enkelspår - det fungerar inte liksom så bra.
Man kan tycka och tro om mycket, man kan dela med sig av vad man tror - MEN, om så är läget att det är något av det man säger, som kan trampa någon på tårna som sitter på verklig kompetens av egna erfarenheter, så får ni för sjutton ge lite vika och lyssna istället för att dränka personen med filosofier och tankar.
Allting som man lär sig i böcker, som är skrivet i text stämmer inte alltid överens med vad som faktiskt är sant, ibland är det så långt ifrån som det bara går.
Det är som att beskriva i en bok att "såhär fungerar en adhd-människa", japp.. För det finns bara EN TYP av människa som har adhd. Right?
Det är som att säga att INGEN person som har autism klarar av att ha ögonkontakt.
Jag tänker inte peka ut någon speciell person i det här blogginlägget, men jag tänker blogga om själva innehållet i det ämne som togs upp, bara för att klargöra min ställningstagande som själv har varit drabbad, som föll offer för det jag tänker ta upp. Jag har sällan pratat om mitt alkoholmissbruk på det här sättet, men när det tas upp rör det upp väldigt mycket minnen, och då blir det per automatik att jag går ingång, då jag vet hur mycket fördomar det finns mot allt "okänt och osynligt".
Alkohol - alkoholmissbrukare.
Ja, jag började dricka som 13 åring, då testade jag första gången.
Jag var mobbad, jag var utanför, jag klarade inte av skolan, jag klarade inte av att ha människor runt omkring mig - om jag då inte var onykter, för då kunde jag ha människor omkring mig, även om ångesten rev en del inifrån och ut och gapade åt mig att dra åt helvete.
Har det med min intelligens att göra, för det är visst en filosofi fick jag höra.
Var jag inte tillräcklig intelligent att inte falla offer för alkoholen?
Enligt mitt tycke, så var jag intelligent. Jag kanske inte hade dom rätta förutsättningarna för att visa hur mycket pga. alla omständigheterna.
Alkohol vaggade mig in en falsk trygghet, för det är så droger gör.
Jag var, som jag signerade på klassens offentliga t-shirt som man hade när man gick i nian "Mobboffer", för det var precis det jag var, mitt namn ville jag inte ens nämna.
Jag blev våldtagen FÖRSTA gången när jag var runt 14 år gammal. Sänkte det min intelligens?
Jag hade fortfarande kunnat prestera extremt bra inom många olika områden om jag hade fått stöttning och hjälp, och om jag hade berättat om händelsen.
När man blir utsatt för någonting hemsk, så fungerar hjärnan så att den stänger av för att skydda. Man går in i ett skyddsläge där man ska överleva. Så intelligent är hjärnan.
Jag var nog runt 15-16 års åldern när det hände andra gången. Då var jag jättefull på midsommarafton på en campingplats i Lysekil, och när man är full som tjej så tycker vissa män att det är helt okej att våldföra sig på en tjej, för om inte personen säger nej - så är det väl okej?
SEN VAR DET JAG SOM SKÄMDES, för jag hade en pojkvän på campingen som inte var där då. Tänk om han fick reda på, lyssna - att JAG hade haft sex med en annan kille, hur skulle jag se ut i hans och hans vänners ögon då?
Var det min intelligens som var nedsatt - var det spritens, eller var det mannens?
Varför var jag inte smart nog att sluta - när jag såg vad som höll på att hända?
Varför var jag inte smart nog att ta tag i mig själv och göra ett annat val?
Varför tog JAG inte ansvar?
Först,
jag var nedsatt som person, jag var inget värd. Har man ingen självkänsla, så kan man inte resa sig själv upp och göra förändringar.
Det andra,
jag kände inte till någon annan verklighet - det här var min verklighet
För det tredje,
jag hade inget stöd som sa till mig "Du är bättre än såhär".
Var det ett aktivt val att börja med alkohol för att orka leva?
Nej, det var inget aktivt val - det var det enda val jag inte har kunnat ta, det var en utväg för att inte behöva ta livet av mig själv som 13-14åring.
Så om det var intellektuellt av mig att hellre dricka alkohol för att överleva än att ta livet av mig?
Det får filosofen svara på.
Som sagt, inte riktad till någon - utan till alla runtomkring med idéer och hitte' på grejer om hur allt i livet fungerar, men som INTE HAR EN ANING!
Men... Till slut vill jag ju säga, jag fick ett val - det bästa val någonsin, när jag var 18 år blev jag gravid - och det val jag gjorde var att sluta med alkohol och bli en mamma. Ser ni, jag var intellektuell hela tiden. Hon var min räddning - jag tog den.
Kommentarer
Skicka en kommentar