Livet är en loop
Jag behöver en paus,
en stund för mig själv.
Jag behöver andas,
känna hur det är att andas fritt.
Jag behöver gråta,
länge och väl, alldeles ensam.
Man försöker dag efter dag att göra sitt bästa som förälder, men vad man än gör så känner man att det aldrig är tillräckligt. Man skyddar, man uppfostrar, man skriker, man lugnar, man klappar, man kramas, man pussas och man säger - jag älskar dig, precis för den du är.
Man säger, du är stark, du är modig, du är vacker, du är smart, du är du - glöm aldrig av att vara det.
Man ska inte vara elak, man ska inte tro att man är bättre än någon annan.
Man ska vara ödmjuk, sympatisk och förstående.
När livet sen bara ger en hinderbanor som känns omöjliga, så är det lätt att vilja ge upp. Så man pushar lite till, man bygger broar och man röjer minor för att minska fallet för ens barn.
Undrar om man någonsin kommer känna sig tillräcklig som förälder?
Undrar om man någonsin kommer känna sig tillräcklig... som sig själv?
Jag är ledsen, jag är arg, jag är frustrerad, jag är trött, jag är modig, jag är tapper, jag är jag, jag kan le, jag kan skratta, jag kan gråta, jag kan fightas - till oändligheten för mina barn.
Men för mig själv, varför fightas jag inte för mig själv?
Varför sätter man sig själv sist, hela tiden?
Har man slutat att existera?
Man vaknar, man äter, man fightas, man äter, man sover och sen går allt om igen.
Jag antar att jag bara är lite trött just nu, det är lite övermäktigt med allt. Det känns som man går på brännässlor, och vart man än går så finns det ingen smärtfri stig.
en stund för mig själv.
Jag behöver andas,
känna hur det är att andas fritt.
Jag behöver gråta,
länge och väl, alldeles ensam.
Man försöker dag efter dag att göra sitt bästa som förälder, men vad man än gör så känner man att det aldrig är tillräckligt. Man skyddar, man uppfostrar, man skriker, man lugnar, man klappar, man kramas, man pussas och man säger - jag älskar dig, precis för den du är.
Man säger, du är stark, du är modig, du är vacker, du är smart, du är du - glöm aldrig av att vara det.
Man ska inte vara elak, man ska inte tro att man är bättre än någon annan.
Man ska vara ödmjuk, sympatisk och förstående.
När livet sen bara ger en hinderbanor som känns omöjliga, så är det lätt att vilja ge upp. Så man pushar lite till, man bygger broar och man röjer minor för att minska fallet för ens barn.
Undrar om man någonsin kommer känna sig tillräcklig som förälder?
Undrar om man någonsin kommer känna sig tillräcklig... som sig själv?
Jag är ledsen, jag är arg, jag är frustrerad, jag är trött, jag är modig, jag är tapper, jag är jag, jag kan le, jag kan skratta, jag kan gråta, jag kan fightas - till oändligheten för mina barn.
Men för mig själv, varför fightas jag inte för mig själv?
Varför sätter man sig själv sist, hela tiden?
Har man slutat att existera?
Man vaknar, man äter, man fightas, man äter, man sover och sen går allt om igen.
Jag antar att jag bara är lite trött just nu, det är lite övermäktigt med allt. Det känns som man går på brännässlor, och vart man än går så finns det ingen smärtfri stig.
Kommentarer
Skicka en kommentar