..:E R G O:..

Vart ska man gå, vart ska man vända sig? Ingen annan kan känna det man själv känner. Gråt, låt gråten rulla ner för kinderna. Låt huden sakta ta in det våta.  Släpp på trycket som bultar inombords, låt hjärtat rusa. Låt tankarna spira. Känn ångesten, utmana den. Be den att försvinna, för det är en del av dig som inte borde få kännas. Den kramar dig, försöker ta över. Försöker att trycka ner dig, att begränsa dig – att göra dig så liten att det finns inget att lita på mer än känslan av det som gör ont. Känna glädje, ren sprudlande glädje. Känna sig utvilad, att känna sig pigg. När hände det förut? Tacksamhet och glädje är inte samma sak, även om det ibland kan gå hand i hand. Två skilda ord, två skilda känslor. Jag känner tacksamhet, men har vant mig att lita på den känslan jag har gått med sen barnsben. Oro och ångest har vaggat mig i trygghet. Ibland har man önskat sig fysisk smärta, för den är mer verklig än den psykiska ohälsan som råder inombords. Varför mår du dåligt...

Kommer du ihåg, hur ensamma vi var. Hur förivrrade och ivriga vi var på livet? Kommer du ihåg när vi satt där, skrivandes till varandra - försökte bringa hopp till varandra, utan att jämföra varandra om hur ensamma vi var, hur värdelösa vi kände oss? Kommer du ihåg ömsesidigheten? Kommer du ihåg när du försökte trösta mig, precis som jag försökte trösta dig? Jag kunde aldrig torka en tår bort från din kind, aldrig bringa mer hopp till dig än dom ord jag kunde skriva, som jag kunde läsa. Vi satt där i natten, funderade och fantiserade. Vi ville rymma bort, försvinna och leva under stjärnorna. Vi ville leka med vinden, med vågorna - med elden. Vi var rädda, men vi visade det aldrig. Jag mådde dåligt, det du gjorde du med. Vi mådde dåligt tillsammans, men vi lämnade aldrig tomrum åt frågor, utan bara konstaterade och försökte ösa hopp över hopplösheten. Det var smärtsamt, men rogivande. Vi vaggade varandra i tröst om att det gick upp en sol efter natten. Men vad gjorde dage...

Hej, fröken.  Jag har haft en rätt rörig sommar, du vet, rutinerna som jag är van med har inte varit likadana. Jag har varit arg, för att ramarna har krossats. Jag har haft det kul på sommaren också, men det har varit rätt rörigt i mitt huvud.  Nu kommer jag inte längre få sitta vid datorn, som varit min trygghet. Jag kommer nu behöva bygga upp alla rutiner igen som gick förlorade. Men fröken, jag lovar att jag ska försöka att sköta mig.  Jag kommer antagligen gunga på skolen, jag kommer låta lite, jag kommer kanske till och med springa runt. Jag kommer antagligen bli sur i år med, i fall det inte går som jag vill. Då kanske jag behöver gå ut en sväng, snälla fröken - tvinga mig inte att sitta kvar i klassrummet då. Vet du, fröken, jag hade mått bättre om jag fick sitta nära dörren och inte längst in i klassrummet. För vet du, när jag blir sådär rastlös så behöver jag gå ut en stund. Skulle det vara okej? Jag vill inte vara stökig, du måste tro mig. Jag vill int...

Jag har jobbat tillräckligt många år inom vården för att förstå vikten av att vara lyhörd, empatisk, förstående och bemöta personer med respekt. Man ska prata direkt med personen, inte över huvudet på patienten. Alla förtjänar att bli bemötta med respekt, oavsett ålder eller tillstånd. En varsam hand ska ta hand om dom som är i en livssituation som är sårbar. Jag slutade inom vården för att jag höll på att bli utbränd, för att jag insåg att jag behövde en paus och testa någonting annat. Jag vägrade bli en av dom som går och är sura och klagar över att gå till ett jobb som är fantastisk på så många sätt. Där man har förtroendet att få ta hand om någon i en svår situation. Oavsett om man jobbar med barn eller vuxna, så behöver man läsa av personen och dess historia för att ge bra vård. Mötet med en människa är A och O. Där krävs inte mer än sunt förnuft och en del kunskap för att kunna bemöta på rätt sätt. När jag kom in i psykiatrin som patient, så har jag fått höra det ena oc...