Du är ett ett äckel, helt värdelös.
Kommer du ihåg,
hur ensamma vi var. Hur förivrrade och ivriga vi var på livet?
Kommer du ihåg när vi satt där, skrivandes till varandra - försökte bringa hopp till varandra, utan att jämföra varandra om hur ensamma vi var, hur värdelösa vi kände oss?
Kommer du ihåg ömsesidigheten?
Kommer du ihåg när du försökte trösta mig, precis som jag försökte trösta dig?
Jag kunde aldrig torka en tår bort från din kind, aldrig bringa mer hopp till dig än dom ord jag kunde skriva, som jag kunde läsa.
Vi satt där i natten, funderade och fantiserade. Vi ville rymma bort, försvinna och leva under stjärnorna. Vi ville leka med vinden, med vågorna - med elden.
Vi var rädda, men vi visade det aldrig.
Jag mådde dåligt, det du gjorde du med. Vi mådde dåligt tillsammans, men vi lämnade aldrig tomrum åt frågor, utan bara konstaterade och försökte ösa hopp över hopplösheten.
Det var smärtsamt, men rogivande. Vi vaggade varandra i tröst om att det gick upp en sol efter natten. Men vad gjorde dagen, om än att inte kasta skuggor bakom våra ryggar?
Precis som dom andra gjorde, dom med skuggorna framför sig - inom sig.
Dom som inte skrev ord, utan dom som gapade orden - som gjorde alla ord hårda, som hagelskott.
Som en explosion, försvann vi från varandra i mörkret. Vi tappade tråden, men såg det ändå aldrig som en förlust. Det skulle aldrig bli du och jag, ett Vi, trodde jag..
Du tänkte inte som mina tankar, du ville ändå inte vara som jag ville.
Du ville vara den som drack alkohol, som förstörde relationer. Som bråkade, som skolkade, som klankade ner på dig själv. Du dög aldrig åt dig själv, för du sa att du var ful, att du pratade konstigt och att du var för smal.
Dels hade andra sagt det, antar att det var därför som du började tro på det.
Du var din värsta mobbare, egentligen. För jag tror, att alla ord som du en gång hört, ekade runt i huvudet på dig tills dom förstörde dig inifrån och ut och täppte igen nödutgången.
Orden studsade som hårda slag inombords, tills det inte fanns någonting kvar. Tills den dagen alkoholen fyllde allting, när misären flyttade in och fyllde tomrummet hos dig och din äckliga kropp.
Du var fylld med blåmärken och sprit inuti dig, du levde på ångor. Du var ett mörker, och jag visste inte längre vem du var. Frågan är - hade jag någonsin känt dig? Vem var du?
Var du den jag växte upp med? Den som hade tröstat mig i svåra stunder?
Var du den som fick mig att sluta gråta, var du den som fyllde min ensamhet med hopp och ljus?
Nu idag förstår jag, varför du agerade som du gjorde. Du skadade dig för att känna dig levande, du var din värsta mobbare för att någon annan tvingade dig dit.
Du gjorde dig själv till din egen mobbare, du hatade dig själv blint och alla runt omkring dig. Du sket i allt, för du orkade inte. Men ingen såg, samhället svek dig - många svek dig. Även jag.. Jag borde varit starkare, men det är så, ingen orkar vara stark ensam länge... Mobbningen och utanförskap förstör allt, det kan göra vem som helst till mobbare.
Men du ska veta, jag förlåter dig. Du försökte bara kompensera det tomrum som blev kvar efter att jag gick undan. Jag var inte stark nog för att strida för dig, men jag är stark nog nu för att leda dig rätt. Och vet du, du är på god väg upp med hjälp av mig och många andra omkring dig.
Jag är ledsen, Emma, för att mobbarna vann över dig. Men vet du? Jag är här nu, närmare än någonsin, starkare än någonsin. Jag är redo att slåss för oss - för mig. För jag är Emma, jag var min värsta mobbare.
Jag skadade mig själv fysisk och psykisk på grund av yttre omständigheter och osäkerhet. Jag pulveriserades in i minsta molekyl, och under många har har jag försökt resa mig men fallit. Senast förra året, och då rejält.
Efter varje steg man tar, så lämnar man någonting bakom sig. Och så tänker jag fortsätta göra, inte se tillbaka - blicka framåt. Sträcka på mig, vandra över berg och gå i motvind. Jag har varit med om det allra värsta i livet, därför vet jag också att det bara kan bli bättre.. Hela tiden.
hur ensamma vi var. Hur förivrrade och ivriga vi var på livet?
Kommer du ihåg när vi satt där, skrivandes till varandra - försökte bringa hopp till varandra, utan att jämföra varandra om hur ensamma vi var, hur värdelösa vi kände oss?
Kommer du ihåg ömsesidigheten?
Kommer du ihåg när du försökte trösta mig, precis som jag försökte trösta dig?
Jag kunde aldrig torka en tår bort från din kind, aldrig bringa mer hopp till dig än dom ord jag kunde skriva, som jag kunde läsa.
Vi satt där i natten, funderade och fantiserade. Vi ville rymma bort, försvinna och leva under stjärnorna. Vi ville leka med vinden, med vågorna - med elden.
Vi var rädda, men vi visade det aldrig.
Jag mådde dåligt, det du gjorde du med. Vi mådde dåligt tillsammans, men vi lämnade aldrig tomrum åt frågor, utan bara konstaterade och försökte ösa hopp över hopplösheten.
Det var smärtsamt, men rogivande. Vi vaggade varandra i tröst om att det gick upp en sol efter natten. Men vad gjorde dagen, om än att inte kasta skuggor bakom våra ryggar?
Precis som dom andra gjorde, dom med skuggorna framför sig - inom sig.
Dom som inte skrev ord, utan dom som gapade orden - som gjorde alla ord hårda, som hagelskott.
Som en explosion, försvann vi från varandra i mörkret. Vi tappade tråden, men såg det ändå aldrig som en förlust. Det skulle aldrig bli du och jag, ett Vi, trodde jag..
Du tänkte inte som mina tankar, du ville ändå inte vara som jag ville.
Du ville vara den som drack alkohol, som förstörde relationer. Som bråkade, som skolkade, som klankade ner på dig själv. Du dög aldrig åt dig själv, för du sa att du var ful, att du pratade konstigt och att du var för smal.
Dels hade andra sagt det, antar att det var därför som du började tro på det.
Du var din värsta mobbare, egentligen. För jag tror, att alla ord som du en gång hört, ekade runt i huvudet på dig tills dom förstörde dig inifrån och ut och täppte igen nödutgången.
Orden studsade som hårda slag inombords, tills det inte fanns någonting kvar. Tills den dagen alkoholen fyllde allting, när misären flyttade in och fyllde tomrummet hos dig och din äckliga kropp.
Du var fylld med blåmärken och sprit inuti dig, du levde på ångor. Du var ett mörker, och jag visste inte längre vem du var. Frågan är - hade jag någonsin känt dig? Vem var du?
Var du den jag växte upp med? Den som hade tröstat mig i svåra stunder?
Var du den som fick mig att sluta gråta, var du den som fyllde min ensamhet med hopp och ljus?
Nu idag förstår jag, varför du agerade som du gjorde. Du skadade dig för att känna dig levande, du var din värsta mobbare för att någon annan tvingade dig dit.
Du gjorde dig själv till din egen mobbare, du hatade dig själv blint och alla runt omkring dig. Du sket i allt, för du orkade inte. Men ingen såg, samhället svek dig - många svek dig. Även jag.. Jag borde varit starkare, men det är så, ingen orkar vara stark ensam länge... Mobbningen och utanförskap förstör allt, det kan göra vem som helst till mobbare.
Men du ska veta, jag förlåter dig. Du försökte bara kompensera det tomrum som blev kvar efter att jag gick undan. Jag var inte stark nog för att strida för dig, men jag är stark nog nu för att leda dig rätt. Och vet du, du är på god väg upp med hjälp av mig och många andra omkring dig.
Jag är ledsen, Emma, för att mobbarna vann över dig. Men vet du? Jag är här nu, närmare än någonsin, starkare än någonsin. Jag är redo att slåss för oss - för mig. För jag är Emma, jag var min värsta mobbare.
Jag skadade mig själv fysisk och psykisk på grund av yttre omständigheter och osäkerhet. Jag pulveriserades in i minsta molekyl, och under många har har jag försökt resa mig men fallit. Senast förra året, och då rejält.
Efter varje steg man tar, så lämnar man någonting bakom sig. Och så tänker jag fortsätta göra, inte se tillbaka - blicka framåt. Sträcka på mig, vandra över berg och gå i motvind. Jag har varit med om det allra värsta i livet, därför vet jag också att det bara kan bli bättre.. Hela tiden.
Kommentarer
Skicka en kommentar