Kära fröken.
Hej, fröken.
Jag har haft en rätt rörig sommar, du vet, rutinerna som jag är van med har inte varit likadana. Jag har varit arg, för att ramarna har krossats. Jag har haft det kul på sommaren också, men det har varit rätt rörigt i mitt huvud.
Nu kommer jag inte längre få sitta vid datorn, som varit min trygghet. Jag kommer nu behöva bygga upp alla rutiner igen som gick förlorade. Men fröken, jag lovar att jag ska försöka att sköta mig.
Jag kommer antagligen gunga på skolen, jag kommer låta lite, jag kommer kanske till och med springa runt. Jag kommer antagligen bli sur i år med, i fall det inte går som jag vill. Då kanske jag behöver gå ut en sväng, snälla fröken - tvinga mig inte att sitta kvar i klassrummet då.
Vet du, fröken, jag hade mått bättre om jag fick sitta nära dörren och inte längst in i klassrummet. För vet du, när jag blir sådär rastlös så behöver jag gå ut en stund. Skulle det vara okej?
Jag vill inte vara stökig, du måste tro mig. Jag vill inte störa mina klasskamrater, men det lixom kryper massor inom mig. Jag gillar inte matte egentligen heller fröken, för jag förstår inte riktigt. Siffrorna hoppar runt i huvudet, precis som mina tankar.
Låter det någonting där ute, eller om någon annan i klassrummet låter så störs jag. Då tappar jag fokus på det jag gör. Snälla skäll inte på mig om jag inte gör som man borde göra. Försök förstå mig och möta mig på min nivå.
Jag försöker verkligen, det gör jag. Men jag orkar inte hålla fokus uppe så länge, för min hjärna blir trött. Inte trött som man är på en måndag morgon när man måste upp tidigt, utan trött på riktigt. Det är precis som hjärnan har träningsvärk.
Ibland har jag dagar, där jag inte vill alls. Jag orkar inte, för ingenting har gått som jag velat. Eller så kommer jag bara på någonting som hände för längesen som gör mig upprörd. Ha tålamod med mig då, hitta min nyckel så jag kan låsa upp mig från min låsning, annars kommer jag kanske gå sån här hela dagen och må jättedåligt inombords. Det blir helt svart i mitt huvud, och jag kan inte komma vidare utan handledning.
Ibland fröken, behöver jag lite extra tid för mig själv för att lugna mig själv. Kan jag få den tiden?
Det är ingen idé heller att tvinga mig att göra det du vill, för då blir det kaos hos mig. Det handlar inte om att jag är tvär eller vrång - eller för den delen trotsig, utan för att jag inte är lika flexibel som dom andra barnen.
Som förälder måste man möta detta dilemma varje år, varje årskurs. Man är orolig för hur barnet kommer ha det i skolan, hur barnet kommer må och bli bemött.
Kommer barnet ha aggressionsutbrott - slå någon? Vad händer då? Blir fröken arg, kommer klasskompisarna frysa ut barnet?
Barn med speciella behov behöver bli bemötta på den nivån som dom befinner sig på. Varje dag är inte densamma, och därför fungerar inte samma bemötande varje dag. Utan en vuxen som är med barnen så många timmar varje dag, måste ha kunskapen om att behandla barnet rättvis och efter dess villkor, och vara lyhörd.
Inget barn vill vara bråkigt, utan vill alltid vara tillmötesgående, det ligger i deras natur. Men får inte barnet dom förutsättningarna, utan blir skälld på eller tillrättavisad gång på gång, så sänker det självförtroendet hos barnet och det börjar hata sig själv - vilket visar sig oftast i aggressioner.
Barn behöver ramar för att må bra, men ibland behöver man en större ram än den "normala ramen".
Så snälla fröken, du som tar hand om mitt barn med speciella behov - se inte mitt barn som bråkigt även om han springer runt överallt. Det krävs inte mycket tid, men det krävs lite extra tålamod för att hjälpa honom framåt, men med dig så har han rätt förutsättningar. Det krävs också intresse och viljan att förändra.
Ger du några extra minuter, skaffar extra kunskap så kommer du bygga upp mitt barns - och många andras barn, självförtroende. Detta kommer medföra ett tryggare barn.
Det är mindre tidskrävande att hjälpa ett barn - än att laga en trasig vuxen.
Jag har haft en rätt rörig sommar, du vet, rutinerna som jag är van med har inte varit likadana. Jag har varit arg, för att ramarna har krossats. Jag har haft det kul på sommaren också, men det har varit rätt rörigt i mitt huvud.
Nu kommer jag inte längre få sitta vid datorn, som varit min trygghet. Jag kommer nu behöva bygga upp alla rutiner igen som gick förlorade. Men fröken, jag lovar att jag ska försöka att sköta mig.
Jag kommer antagligen gunga på skolen, jag kommer låta lite, jag kommer kanske till och med springa runt. Jag kommer antagligen bli sur i år med, i fall det inte går som jag vill. Då kanske jag behöver gå ut en sväng, snälla fröken - tvinga mig inte att sitta kvar i klassrummet då.
Vet du, fröken, jag hade mått bättre om jag fick sitta nära dörren och inte längst in i klassrummet. För vet du, när jag blir sådär rastlös så behöver jag gå ut en stund. Skulle det vara okej?
Jag vill inte vara stökig, du måste tro mig. Jag vill inte störa mina klasskamrater, men det lixom kryper massor inom mig. Jag gillar inte matte egentligen heller fröken, för jag förstår inte riktigt. Siffrorna hoppar runt i huvudet, precis som mina tankar.
Låter det någonting där ute, eller om någon annan i klassrummet låter så störs jag. Då tappar jag fokus på det jag gör. Snälla skäll inte på mig om jag inte gör som man borde göra. Försök förstå mig och möta mig på min nivå.
Jag försöker verkligen, det gör jag. Men jag orkar inte hålla fokus uppe så länge, för min hjärna blir trött. Inte trött som man är på en måndag morgon när man måste upp tidigt, utan trött på riktigt. Det är precis som hjärnan har träningsvärk.
Ibland har jag dagar, där jag inte vill alls. Jag orkar inte, för ingenting har gått som jag velat. Eller så kommer jag bara på någonting som hände för längesen som gör mig upprörd. Ha tålamod med mig då, hitta min nyckel så jag kan låsa upp mig från min låsning, annars kommer jag kanske gå sån här hela dagen och må jättedåligt inombords. Det blir helt svart i mitt huvud, och jag kan inte komma vidare utan handledning.
Ibland fröken, behöver jag lite extra tid för mig själv för att lugna mig själv. Kan jag få den tiden?
Det är ingen idé heller att tvinga mig att göra det du vill, för då blir det kaos hos mig. Det handlar inte om att jag är tvär eller vrång - eller för den delen trotsig, utan för att jag inte är lika flexibel som dom andra barnen.
Som förälder måste man möta detta dilemma varje år, varje årskurs. Man är orolig för hur barnet kommer ha det i skolan, hur barnet kommer må och bli bemött.
Kommer barnet ha aggressionsutbrott - slå någon? Vad händer då? Blir fröken arg, kommer klasskompisarna frysa ut barnet?
Barn med speciella behov behöver bli bemötta på den nivån som dom befinner sig på. Varje dag är inte densamma, och därför fungerar inte samma bemötande varje dag. Utan en vuxen som är med barnen så många timmar varje dag, måste ha kunskapen om att behandla barnet rättvis och efter dess villkor, och vara lyhörd.
Inget barn vill vara bråkigt, utan vill alltid vara tillmötesgående, det ligger i deras natur. Men får inte barnet dom förutsättningarna, utan blir skälld på eller tillrättavisad gång på gång, så sänker det självförtroendet hos barnet och det börjar hata sig själv - vilket visar sig oftast i aggressioner.
Barn behöver ramar för att må bra, men ibland behöver man en större ram än den "normala ramen".
Så snälla fröken, du som tar hand om mitt barn med speciella behov - se inte mitt barn som bråkigt även om han springer runt överallt. Det krävs inte mycket tid, men det krävs lite extra tålamod för att hjälpa honom framåt, men med dig så har han rätt förutsättningar. Det krävs också intresse och viljan att förändra.
Ger du några extra minuter, skaffar extra kunskap så kommer du bygga upp mitt barns - och många andras barn, självförtroende. Detta kommer medföra ett tryggare barn.
Det är mindre tidskrävande att hjälpa ett barn - än att laga en trasig vuxen.
Kommentarer
Skicka en kommentar