Psykiatrin

Jag har jobbat tillräckligt många år inom vården för att förstå vikten av att vara lyhörd, empatisk, förstående och bemöta personer med respekt.

Man ska prata direkt med personen, inte över huvudet på patienten. Alla förtjänar att bli bemötta med respekt, oavsett ålder eller tillstånd.

En varsam hand ska ta hand om dom som är i en livssituation som är sårbar.

Jag slutade inom vården för att jag höll på att bli utbränd, för att jag insåg att jag behövde en paus och testa någonting annat. Jag vägrade bli en av dom som går och är sura och klagar över att gå till ett jobb som är fantastisk på så många sätt. Där man har förtroendet att få ta hand om någon i en svår situation.

Oavsett om man jobbar med barn eller vuxna, så behöver man läsa av personen och dess historia för att ge bra vård. Mötet med en människa är A och O. Där krävs inte mer än sunt förnuft och en del kunskap för att kunna bemöta på rätt sätt.

När jag kom in i psykiatrin som patient, så har jag fått höra det ena och det andra. En gång på jobbet fick jag till o med höra att bipolära är såna som är lite dumma i huvudet - AV VÅRDPERSONAL!

En sa till o med att jag skulle ta hand om en patient, för att han var lite som jag. Alltså, patienten hade diverse NPF-diagnoser och jag hade inte fått min ännu. Men jag var ändå en "sån".

Inom psykiatrin så har jag länge av odefinierad depression- och ångestsyndrom. Ungefär i 10 år, nu har jag fått min ADHD-diagnos. Jag har alltså gått obehandlad och har suttit mellan stolarna länge.

Nu har min son fått sina diagnoser, han har också hamnat mellan stolarna inom psykiatrin. Det tog 4 år innan han fick sina diagnoser, och det enda man möter är oförståelse.
Vi har dock en sjuksköterska på BUP som är helt fantastisk, hon möter Jacob på hans nivå och pratar om hans intressen och Jacob berättar mer än gärna för henne, just henne. Hon lyssnar och verkar intresserad även om hon inte förstår någonting.

Sådana personer ska jobba inom vården, inte läkare som inte har mer än ludd mellan öronen och bemöter patienten på HELT fel sätt.

På BUP arbetar man inte bara med barnen, utan även med hela familjen.
Man pratar inte är huvudet och diskriminerar barnet, och verkligen inte över huvudet.

Det gör mig förbannad, jag som inte är utbildad inom psykiatrin, har mer kunskap än dom som jobbar. Det är skrämmande. Dock har jag levt i den här världen, och är på det sätt mer utbildad än någon som inte har levt i det.

Man ber inte ett barn att sluta fiffla med mobilen, man ber inte ett barn som är obekväm bland människor att sätta sig nära en okänd människa. Man ställer inte krav på ett barn med speciella behov, det är helt skevt.

Sen när man ska träffa en patient på BUP, även om man inte träffat barnet i fråga, så ska man läsa journaler och ha den information som är nödvändiga för att ge bra vård.
Idag fick jag upprepa allting som man gått igenom flera gånger. Allt från födsel, motorik, sjukdomar tills idag. LÄS JOURNALEN! Egenansvar.

Sen ska man ABSOLUT inte ifrågasätta mig och min diagnos, jag är inte där för min skull. Även om jag kan sitta på en stol, och inte springer runt i rummet innebär inte att jag INTE har ADHD. Seriöst, peta bort luddet och vakna upp till verkligheten, eller fick vissa läkare legitimationen i cornflakes-paketet?

Skaffa kunskap, förståelse och sluta placera folk i fack efter faktaböcker.
Vi vägrar att placeras i fack.

Acceptera alla med en NPF-diagnos. Annars får jag väl börja bära min NPF-keps så alla ser att funktionsvariation finns.