..:E R G O:..

Personer med reell kompetens från verkligheten och livet är dom som kan berätta hur det är, inte filosofier eller annat hitte' på. En enkelspårig tro är som att köra två tåg - mot varandra på ett enkelspår - det fungerar inte liksom så bra. Man kan tycka och tro om mycket, man kan dela med sig av vad man tror  - MEN, om så är läget att det är något av det man säger, som kan trampa någon på tårna som sitter på verklig kompetens av egna erfarenheter, så får ni för sjutton ge lite vika och lyssna istället för att dränka personen med filosofier och tankar. Allting som man lär sig i böcker, som är skrivet i text stämmer inte alltid överens med vad som faktiskt är sant, ibland är det så långt ifrån som det bara går. Det är som att beskriva i en bok att "såhär fungerar en adhd-människa", japp.. För det finns bara EN TYP av människa som har adhd. Right? Det är som att säga att INGEN person som har autism klarar av att ha ögonkontakt. Jag tänker inte peka ut någon spe...

Det värker, i varje del av mig. Jag andas ytligt, min hjärna snurrar och ögonen är svullna efter gårdagens breakdown. Jag ler mot människor, men innerst inne är den en enda röra. Det är ju så, det osynliga syns inte utanpå – men det betyder inte att det inte finns. Vi är många som strider för vår rätt, vi försöker anpassa oss, vi försöker vara till lags. Vi kan anses som lata, som en belastning med sjukskrivning efter sjukskrivning av utmattning. Skarpa ljus lyser ner på mig, människor pratar utanför. Jag tappar fokus, det är inte någon som vet, hur min hjärna tar upp alla intryck och ord och sus. Min ADHD-hjärna, min hjärna som är som många andras, men ändå olik alla andras. Vi har en inre strid, vi däckar av matthet emellanåt. Hjärnan är överbelastad, det slår osynliga gnistor. Precis som en överhettad dator med ett alldeles för liten processor och ett för litet RAM-minne för den kapacitet den måste bäras. Jag som vuxen har odiagnotiserad i 30 år, och utan yttre stöd fått lära mig e...

Det började med frukost, jag skulle göra mysfrukost till mig och barnen. Skulle göra mannagrynsgröt.. Hela skiten kokade över på en millisekund, brände mina ben och resterande av spishällen. Kastade ner kastrullen i diskhon, maken hjälpte mig att torka av spisen innan han skulle iväg till jobbet. Senare när jag hade dukat fram allt utan mannagrynsgröten så ropade jag till frukost. Efter flera rop och uppmaningar att "kommer ni inte, så får ni fixa frukosten själva". Ingen kom. Jag satte mig ned, började äta, när en lillskrutta kom skuttandes och sa att det passade henne att äta NU, PRECIS NU, när jag satt och åt min yoghurt med müsli. Jag hänvisade till det jag sa förut, pekade på det dukade bordet och sa lugnt och pedagogiskt att det går fint att smöra sin smörgås där. Sonen kände inte alls för att äta och skrek att han hade ont i magen och att det inte var hans fel... Såklart det inte var, det är den dumma medicinens fel... Efter många skrik efteråt, och många ...