Våra barn och Vi

Det värker,
i varje del av mig.

Jag andas ytligt,
min hjärna snurrar och ögonen är svullna efter gårdagens breakdown.

Jag ler mot människor, men innerst inne är den en enda röra.
Det är ju så, det osynliga syns inte utanpå – men det betyder inte att det inte finns.
Vi är många som strider för vår rätt, vi försöker anpassa oss, vi försöker vara till lags. Vi kan anses som lata, som en belastning med sjukskrivning efter sjukskrivning av utmattning.

Skarpa ljus lyser ner på mig, människor pratar utanför. Jag tappar fokus, det är inte någon som vet, hur min hjärna tar upp alla intryck och ord och sus. Min ADHD-hjärna, min hjärna som är som många andras, men ändå olik alla andras.

Vi har en inre strid, vi däckar av matthet emellanåt. Hjärnan är överbelastad, det slår osynliga gnistor. Precis som en överhettad dator med ett alldeles för liten processor och ett för litet RAM-minne för den kapacitet den måste bäras.

Jag som vuxen har odiagnotiserad i 30 år, och utan yttre stöd fått lära mig ett sätt att tackla vardagen, hur man ska bette sig sig, hur man ska vara och vilket beteende som passar när.

Tänk ett barn med en diagnos som inte har några färdiga verktyg, som samtidigt för lära sig tidigt i livet att det stöd dom är berättigade dras bort från dom då skolan inte har ekonomi, att BUP har långa köer, för att personer tycker att dom är en belastning när deras hjärna blir överbelastad av intryck och börjar stöka i klassrummet, på raster. Kom ihåg, att det finns elever som lider i tysthet också, som behöver en resurs.

Lärare som går på knäna, men som vill väl. Lärare som är blinda, som inte förstår bättre. Som inte har fått den kunskapen till sig – som kanske inte ens vill se, utan väljer att se barnet som en jobbig elev, när allt denne elev vill ha är stöd och förståelse. Som behöver anpassningar, som kanske behöver den extra resursen som inte skolan tillahandahåller för att dom behöver spara in.

Men är det inte så, att om detta barn blir sjukskriven tidigt i vuxen ålder, kostar samhället mer än vad en resurs skulle göra?

Är det inte så, att ett barn som blir en hemmasittare under högstadiet/gymnasiet, kostar samhället mer än vad ett stöd i skolan skulle kosta?

Statistik är viktigt har jag fått lära mig, siffror på ett diagram. Så varför tas det inte hänsyn till när barn går ut skolan med knappfärdiga betyg, när barn inte klarar av att få rättfärdiga betyg?
Ska man skylla på barnet då, att undervisningen har varit missanpassad från första stund?

Kan man tänka så, om skulle hade gett den där resursen, om barnet hade fått en mindre klass, hade denne kunna ta till sig kunskapen bättre då, hade detta barn gått ut med bättre betyg?
För betyg är allt, eller hur?

Det är inte barnets misslyckande att dom går ut skolan med dåliga betyg, det är lärarnas och alla inom skolväsenet som inte lyckats med arbetet. Det är kommunens, landstingets bristande förståelse för våra barn behöver med speciella behov.  Det är därifrån resurserna behöver komma, både ekonomiska med också med kunskapen som lärarna måste besitta. För det vore oförskämt om man skulle skylla allting på lärarna, när dom inte får förutsättningarna att klara sitt arbete.

Anpassa ljuset, anpassa ljudnivån, anpassa lektionerna, använd bildstöd, ha klara rutiner, förbered eleverna – sätt upp ramar.

Arbetsplatser gäller detsamma, så arbetsgivare – stå upp för olika variationer och hjälp medarbetare – sätt er inte emot dom. Var inte rädda, vi bits inte. Vi presterar extremt bra med rätt förutsättningar.