Där stod jag, gråtandes över spaghetti och köttfärsås.
Det började med frukost, jag skulle göra mysfrukost till mig och barnen. Skulle göra mannagrynsgröt.. Hela skiten kokade över på en millisekund, brände mina ben och resterande av spishällen. Kastade ner kastrullen i diskhon, maken hjälpte mig att torka av spisen innan han skulle iväg till jobbet.
Senare när jag hade dukat fram allt utan mannagrynsgröten så ropade jag till frukost.
Efter flera rop och uppmaningar att "kommer ni inte, så får ni fixa frukosten själva".
Ingen kom.
Jag satte mig ned, började äta, när en lillskrutta kom skuttandes och sa att det passade henne att äta NU, PRECIS NU, när jag satt och åt min yoghurt med müsli.
Jag hänvisade till det jag sa förut, pekade på det dukade bordet och sa lugnt och pedagogiskt att det går fint att smöra sin smörgås där.
Sonen kände inte alls för att äta och skrek att han hade ont i magen och att det inte var hans fel... Såklart det inte var, det är den dumma medicinens fel...
Efter många skrik efteråt, och många "jag hatar dig" "pappa är bättre" "jag tänker flytta hemifrån" "jag är arg" "jag är jättearg", så gick hon och smörade sig ett par smörgåsar och vad sen nöjd.
Jag dränerades med energi, var tvungen att lägga mig ner i sängen innan jag säckade ihop av energibrist på golvet.
Fick lägga mig en timme innan jag var tvungen att gå upp, motivera dom två barn som var hemma att vi var tvungna att åka till det stället jag förberedde dom för igår.
Det gick till slut och vi åkte iväg. Det var dom lugnaste två timmarna på hela dagen..
Hemma fortsatte det som avbröts innan vi åkte iväg. Det gräts, det gapades, köket fylldes med disk samtidigt som jag höll på att fixa med maten och avstyrde bråk och gap om vartannat.
Jag fick göra två rätter på begäran, eftersom sonen vägrat äta frukost och det han ville ha till lunch inte dög för dottern.
Han åt fem köttbullar och lite sås - hon åt fiskbullar, potatis, köttbullar och gräddsås.
En timme gick, sen blev jag hatad. Jag var inte älskad, jag skulle sticka, jag skulle hålla käften, jag fattade ingenting, jag blev hatad och blev utpetad ur familjen som modergestalten.
Efter en lång stund, blev det lugnt - några minuter. Cyklade till affären för att köpa spaghetti, kom tillbaka - och då var bråket igång igen..
Klockan var halv sju, jag hade inte hunnit att laga mat än. Diskbänken var fylld till bredden - och höjden. Det finns ingen plats att laga mat.. Minstigen ville ha macka så länge, hon ska fixa allting själv, vilket inte var på kartan att hon kunde i morse.
Hon åt en, två och tre mackor medan grabben satt och hatade mig gråtandes i soffan efter att han hade skrikit åt sin lillasyster.
Han grät i soffan, hon var arg på mig för att jag inte hann att bygga lego. Jag bröt ihop, jag grät. Men jag höll mig, som många andra föräldrar som är helt nerbrutna, om munnen, så ingen skulle höra allting som revs upp inombords.
Tårarna forsade ner, jag kunde inte mota dom. Så där stod jag, lagade spaghetti och köttfärsås, som min son ville ha, gråtandes. Jag kände mig uppgiven, ledsen, hatad, samtidigt som jag visste att ingen av barnen menade vad dom sa. Jag tänkte tanken "hur långt är det kvar tills jag slår i botten"?
Sen kom sonen, mer samlad, berättade hur mycket han älskade mig, hur perfekt allting var i familjen. Han kramade mig som om det vore det sista han någonsin skulle göra. Jag försökte känna mig glad, men jag var så matt och dränerad på energi. Jag var nog innerst inne lite lycklig, över att allt bråk nu hade upphört..
Alla känslor är så tvetydiga, man vet inte vad man känner. Man känner nog mest hopplöshet... och allt jag vill är att gå ut ett par timmar i skogen - själv, andas lite.
Det finns det tyvärr ingen tid till, när man tillbringar den mesta tiden ensam med barnen då mannen jobbar helger och kvällar, samt dagar.
I fredags satt jag och pratade med försäkringskassan, utredningssamtal gällande vårdbidrag. Jag satt i 50 minuter och berättade hur en vanlig dag såg ut - en vanlig dag. Då förstår man hur mycket man gör för att det ska fungera, tro tusan att man är nära gränsen hela tiden...
Men det finns dom som har betydligt större utmaningar, och dom får man läsa om i tidningen som samhället sviker. Det svider i ens mammahjärta..
Men just nu svider det mest för det man själv har att kriga med, för att få det att fungera.. Utan alla tårar, alla bråk och konflikter.. Hur man ska få tiden att räcka till..
Idag hann jag knappt ens fixa kvällsmat.. Men jag fixade det, en åt i alla fall av tre...
Nu är det bara tvätten kvar, och resten.
Senare när jag hade dukat fram allt utan mannagrynsgröten så ropade jag till frukost.
Efter flera rop och uppmaningar att "kommer ni inte, så får ni fixa frukosten själva".
Ingen kom.
Jag satte mig ned, började äta, när en lillskrutta kom skuttandes och sa att det passade henne att äta NU, PRECIS NU, när jag satt och åt min yoghurt med müsli.
Jag hänvisade till det jag sa förut, pekade på det dukade bordet och sa lugnt och pedagogiskt att det går fint att smöra sin smörgås där.
Sonen kände inte alls för att äta och skrek att han hade ont i magen och att det inte var hans fel... Såklart det inte var, det är den dumma medicinens fel...
Efter många skrik efteråt, och många "jag hatar dig" "pappa är bättre" "jag tänker flytta hemifrån" "jag är arg" "jag är jättearg", så gick hon och smörade sig ett par smörgåsar och vad sen nöjd.
Jag dränerades med energi, var tvungen att lägga mig ner i sängen innan jag säckade ihop av energibrist på golvet.
Fick lägga mig en timme innan jag var tvungen att gå upp, motivera dom två barn som var hemma att vi var tvungna att åka till det stället jag förberedde dom för igår.
Det gick till slut och vi åkte iväg. Det var dom lugnaste två timmarna på hela dagen..
Hemma fortsatte det som avbröts innan vi åkte iväg. Det gräts, det gapades, köket fylldes med disk samtidigt som jag höll på att fixa med maten och avstyrde bråk och gap om vartannat.
Jag fick göra två rätter på begäran, eftersom sonen vägrat äta frukost och det han ville ha till lunch inte dög för dottern.
Han åt fem köttbullar och lite sås - hon åt fiskbullar, potatis, köttbullar och gräddsås.
En timme gick, sen blev jag hatad. Jag var inte älskad, jag skulle sticka, jag skulle hålla käften, jag fattade ingenting, jag blev hatad och blev utpetad ur familjen som modergestalten.
Efter en lång stund, blev det lugnt - några minuter. Cyklade till affären för att köpa spaghetti, kom tillbaka - och då var bråket igång igen..
Klockan var halv sju, jag hade inte hunnit att laga mat än. Diskbänken var fylld till bredden - och höjden. Det finns ingen plats att laga mat.. Minstigen ville ha macka så länge, hon ska fixa allting själv, vilket inte var på kartan att hon kunde i morse.
Hon åt en, två och tre mackor medan grabben satt och hatade mig gråtandes i soffan efter att han hade skrikit åt sin lillasyster.
Han grät i soffan, hon var arg på mig för att jag inte hann att bygga lego. Jag bröt ihop, jag grät. Men jag höll mig, som många andra föräldrar som är helt nerbrutna, om munnen, så ingen skulle höra allting som revs upp inombords.
Tårarna forsade ner, jag kunde inte mota dom. Så där stod jag, lagade spaghetti och köttfärsås, som min son ville ha, gråtandes. Jag kände mig uppgiven, ledsen, hatad, samtidigt som jag visste att ingen av barnen menade vad dom sa. Jag tänkte tanken "hur långt är det kvar tills jag slår i botten"?
Sen kom sonen, mer samlad, berättade hur mycket han älskade mig, hur perfekt allting var i familjen. Han kramade mig som om det vore det sista han någonsin skulle göra. Jag försökte känna mig glad, men jag var så matt och dränerad på energi. Jag var nog innerst inne lite lycklig, över att allt bråk nu hade upphört..
Alla känslor är så tvetydiga, man vet inte vad man känner. Man känner nog mest hopplöshet... och allt jag vill är att gå ut ett par timmar i skogen - själv, andas lite.
Det finns det tyvärr ingen tid till, när man tillbringar den mesta tiden ensam med barnen då mannen jobbar helger och kvällar, samt dagar.
I fredags satt jag och pratade med försäkringskassan, utredningssamtal gällande vårdbidrag. Jag satt i 50 minuter och berättade hur en vanlig dag såg ut - en vanlig dag. Då förstår man hur mycket man gör för att det ska fungera, tro tusan att man är nära gränsen hela tiden...
Men det finns dom som har betydligt större utmaningar, och dom får man läsa om i tidningen som samhället sviker. Det svider i ens mammahjärta..
Men just nu svider det mest för det man själv har att kriga med, för att få det att fungera.. Utan alla tårar, alla bråk och konflikter.. Hur man ska få tiden att räcka till..
Idag hann jag knappt ens fixa kvällsmat.. Men jag fixade det, en åt i alla fall av tre...
Nu är det bara tvätten kvar, och resten.
Kommentarer
Skicka en kommentar