Ångestvaggan

Vart ska man gå, vart ska man vända sig? Ingen annan kan känna det man själv känner.
Gråt, låt gråten rulla ner för kinderna. Låt huden sakta ta in det våta. 

Släpp på trycket som bultar inombords, låt hjärtat rusa. Låt tankarna spira.

Känn ångesten, utmana den. Be den att försvinna, för det är en del av dig som inte borde få kännas.

Den kramar dig, försöker ta över. Försöker att trycka ner dig, att begränsa dig – att göra dig så liten att det finns inget att lita på mer än känslan av det som gör ont.

Känna glädje, ren sprudlande glädje. Känna sig utvilad, att känna sig pigg. När hände det förut?
Tacksamhet och glädje är inte samma sak, även om det ibland kan gå hand i hand.
Två skilda ord, två skilda känslor.

Jag känner tacksamhet, men har vant mig att lita på den känslan jag har gått med sen barnsben. Oro och ångest har vaggat mig i trygghet. Ibland har man önskat sig fysisk smärta, för den är mer verklig än den psykiska ohälsan som råder inombords.

Varför mår du dåligt?
Jag vet inte. Jag har ingenting att må dåligt över, jag är tacksam för det jag har. Jag har obegränsad kärlek runt omkring mig, men ändå mår jag dåligt- varför?

Är det viktigt med en anledning, måste man behöva förklara sig – att hävda sig och sitt mående?

Trötthet är ett symtom på att någonting är fel, kroppens signal. Jag har lärt mig att min hjärna, likt många andras, spelar spratt. Överdriver och är mer en drama queen än verklig.

Till och med min hjärna har mer signalfel än SJ.

Fick en fråga på psykiatrin – du kanske lider av utmattningssyndrom? Ja, i kombination med ADHD så är taket inte högt för utmattningssyndrom. Hjärnan är på högvarv, hela tiden. Specifika tankar är inte alltid nödvändiga, men känslorna som sätter sig innanför huden är. Det är en känsla av hopplöshet, att man inte är värdefull eller duger. Därför överpresterar man tills man faller, åter igen.

Är det sant att man inte kan arbeta 100% när man har diagnosen ADHD?
Tanken slog mig igår, ska jag acceptera att jag kanske inte mäktar med?
Ska jag acceptera att normen i samhället inte gäller mig?
Att jag inte passar in i boxen?
Att jag alltid kör på motorvägen, för att jag inte klarar av att köra i samma tempo som dom som kallas normalstörda?

Jag förnyade ett av mina recept idag som är stämningsstimulerande, en fråga var – fungerar medicinen bra?
Jag funderade, och jag kom fram till att jag egentligen inte kunde svara på den frågan då jag har ätit medcinen så länge så jag inte kan besluta om den ger någon effekt, eller hur jag skulle må utan.

Mycket händer runtomkring, och det känns som jag har varit mer sjukskriven dom senast åren än vad jag har varit yrkessam. Skada på skada har snubblat på mig, både fysiska och metala skador.

Kommer det alltid vara såhär? När kommer jag få hjälp?

Jag frågade psykiatrisköterskan här om dagen, hon sa att jag kanske får träffa en läkare i november.
Hur kan man tillåta att psykiatrin faller när så många mår dåligt i Sverige?
Ska man behöva att betala 800kr för ett privat besök hos en klinik, för att få hjälp?

Det spelar ingen roll hur högt man skriker, för vi hörs inte ändå. Men låt oss ändå skrika i tystheten, tillsammans, då kanske rösten stärks.
Ska vi demonstrera, visa att vi finns – visa hur många vi är?

Psykiatriupproret. Hjälper det när personalbrist är en avgörande faktor varför allting fallerar?
Det är lätt att skylla på politiken, inte på personalbrist.

Kompetensbrist inom psykiatrin, logistiken inom psykiatrin kanske också är en avgörande faktor. Det kanske är bevisat efter 9 år av aktivt väntande, snart 20 år har passerat och jag har fått lida av samhällets blindhet. Jag kommer aldrig få tillbaka detta, men vem ska jag beskylla?

Jag är känslig, jag vet. Det hör lixom till med allting som jag besitter inombord.
Jag orkar inte det jag skulle, ändå driver jag på.
Jag svarar på frågan om hur jag mår med en klackspark och säger att det är bra. Hur många gör inte det? För vem vill egentligen veta, som frågar?

Men till frågan – vart ska man gå, vart ska man vända sig, när det känns som marken under en krackelerar och går sönder?