Rutiner

En rutin till en annan.
Det är vardag, det är jobb, det är hem och sen helg.

Helgen består av sina rutiner och vardagarna sina rutiner.

Det är skrämmande, men samtidigt utmanande. Ibland är det rentutav utmattande.

Ibland får jag mycket positiv, ibland, vissa dagar, får jag negativa känslor av att vara rutinstyrd då mitt liv inte kan gå på rutin, mer än dom fasta sakerna som mattider.

Jobbet är detsamma, men ändå varierande. När man lyfter luren, uppdaterar systemet, så vet man aldrig vad man får möta eller vilka utmaningar som hoppar på en.

Det är givande, men även uttömmande.

Jag jag känner mig inspirerad, jag känner mig trött. Jag känner lust, jag känner sorg.
Jag känner uppgivenhet, jag känner mig fylld med skratt.

Jag känner mig påhittig, jag känner mig nere. Jag känner mig nöjd, jag känner mig missnöjd.

Jag vill så mycket, men jag orkar inte lika mycket som jag vill.  Jag vill förändra, jag vill rygga undan. Jag vill försvara, förklara och vara framåt, men oftast försvarar jag innan jag går i flykt och gömmer mig någonstans.

Jag kan vara energisk, men inombords förlamande trött.
Jag kan springa framåt men samtidigt längta tillbaka.

Jag vill känna trygghet, jag vill utmana mig själv till att våga. Jag vågar, jag faller i djup, djup sömn.

Mina muskler krampar, jag blir sjuk. Jag vill sova länge, samtidigt som jag måste orka göra så mycket annat.

Jag bli omhändertagen, jag blir omfamnad. Jag blir ett känslomonster, jag tar åt mig mer än vad jag borde.

Jag bjuder på mig själv, visar upp mina ärr - samtidigt som jag ser att dom blöder och inte är så vackra, så försöker jag ändå göra dom offentliga för att få respekt - för att visa respekt och skapa en acceptans kring öppna sår och gamla ärr.

Jag är jag och ingen annan, jag är som jag skrivit ovan. Ibland är jag social, ibland är jag mindre social. Ibland får jag ångest av att vara nära både andra och mig själv.

Ibland får jag ångest över småsaker som ingen annan skulle uppmärksammat, jag är analytisk men ändå kreativ och impulsiv.

Jag upptäcker småsaker så som ingen annan gör, jag skapar en förståelse innan någon annan ens inser att den lilla saken har någon logik.

Inte många matchar min personlighet, det bara är så, och det är okej. Jag är den jag är, du är den du är. Ingen ska behöva förändras, förutom attityden kring vad som är normalt och inte.




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nej, jag var inte dum i huvudet - jag valde inte att bli en alkoholist som tonåring.

Personer med reell kompetens från verkligheten och livet är dom som kan berätta hur det är, inte filosofier eller annat hitte' på. En enkelspårig tro är som att köra två tåg - mot varandra på ett enkelspår - det fungerar inte liksom så bra. Man kan tycka och tro om mycket, man kan dela med sig av vad man tror  - MEN, om så är läget att det är något av det man säger, som kan trampa någon på tårna som sitter på verklig kompetens av egna erfarenheter, så får ni för sjutton ge lite vika och lyssna istället för att dränka personen med filosofier och tankar. Allting som man lär sig i böcker, som är skrivet i text stämmer inte alltid överens med vad som faktiskt är sant, ibland är det så långt ifrån som det bara går. Det är som att beskriva i en bok att "såhär fungerar en adhd-människa", japp.. För det finns bara EN TYP av människa som har adhd. Right? Det är som att säga att INGEN person som har autism klarar av att ha ögonkontakt. Jag tänker inte peka ut någon spe...
Läs mer

Där stod jag, gråtandes över spaghetti och köttfärsås.

Det började med frukost, jag skulle göra mysfrukost till mig och barnen. Skulle göra mannagrynsgröt.. Hela skiten kokade över på en millisekund, brände mina ben och resterande av spishällen. Kastade ner kastrullen i diskhon, maken hjälpte mig att torka av spisen innan han skulle iväg till jobbet. Senare när jag hade dukat fram allt utan mannagrynsgröten så ropade jag till frukost. Efter flera rop och uppmaningar att "kommer ni inte, så får ni fixa frukosten själva". Ingen kom. Jag satte mig ned, började äta, när en lillskrutta kom skuttandes och sa att det passade henne att äta NU, PRECIS NU, när jag satt och åt min yoghurt med müsli. Jag hänvisade till det jag sa förut, pekade på det dukade bordet och sa lugnt och pedagogiskt att det går fint att smöra sin smörgås där. Sonen kände inte alls för att äta och skrek att han hade ont i magen och att det inte var hans fel... Såklart det inte var, det är den dumma medicinens fel... Efter många skrik efteråt, och många ...
Läs mer

Det känns inte okej

Förra torsdagen började med trötthet, skulle iväg på möte som skulle vara till två. När jag kom hem från mötet, tänkte jag jobba lite. Så jag öppnade datorn, öppnar min jobbmail och möts av ett mail där det står att min provanställning kommer att avslutas, punkt slut. Ingen förklaring, ingenting alls. Jag började storgråta, nu var det slut. Jag har inget jobb mer, jag skulle gå ut i arbetsmarknaden igen som är fruktansvärt hård. Efter att ha sökt jobb sen jag var 18 och först fick jobb vid 29 års ålder så vet jag hur svårt det är att få ett fast jobb. Anledningen skulle jag få vänta på som igår, alltså nästan en vecka efter mailet. Några få veckor innan mailet, så ringde en person upp som ville ha mig på arbetsintervju. Jag fick tacka nej, eftersom jag hade ett jobb. Det påmindes jag av snabbt när jag fick beskedet. Igår satt jag i alla fall på mitt möte, efter att ha varit sjukskriven sen i torsdags. Han meddelade mig att jag hade varit sjuk för mycket och att jag inte har t...
Läs mer