Jobbiga barn

Barn är inte jobbiga för att dom vill vara jobbiga. Vi sätter ordet jobbigt när barnen gnäller, när barnen bråkar, när barnen tjatar och när barnen tycker hela världen är jobbig.

Just då, då är världen jobbig för dom - men dom är inte jobbiga.
Just när barnet gråter för att dom inte får som dom vill - då är dom inte jobbiga, dom utvecklas för att bli en stark individ som kommer utveckla en bra självkänsla om den tillåts.

När barnet vill synas och höras, är det för att den vill bli sedd - inte för att vara jobbig.

Barn skrattar dig inte i ansiktet för att vara jobbig när du är arg över någonting som barnet har gjort, barnets skyddsmekanism kickar igång.

Inget barn är jobbigt, lyssna istället, uppmärksamma dennes behov.
Kanske är just ditt barn i behov av speciellt stöd, eller kanske till och med du själv?

Idag spelade vår son ett spel på datorn, det gick inte riktigt som han ville. Han blev jättearg, kunde inte fokusera på omvärlden. En del barn kan bli arga över spel, absolut, jag kan också bli det - men jag är ett dåligt exempel när det kommer till tålamod, så vi hoppar över det.

MEN vissa barn, låser sig vid en situation som denne inte kan ta sig ur själv eller genom direkt avledning. Även om jag ropar att det är mat och han svarar - så hör han egentligen inte även om han svarar. Han kommer inte att komma ihåg efter utbrottet vad han har sagt eller gjort, precis som en black-out under just det tillfället.

Han gör det inte för att vara jobbig, han är frustrerad och han vet inte hur han ska komma vidare och komma ur den låsning som han befinner sig i.

När raseriutbrottet börjar lägga sig och han kan börja prata igen i vetskap om att det faktiskt är han som pratar, så berättar han att han tycker det är jobbigt i skolan eftersom det låter för mycket i klassrummet. Han behöver det tyst för att kunna göra någonting, annars blir han rastlös och tappar fokus. Han tycker att matte är jobbigt, även om han är duktig i det. Tänk att känna sig kass på någonting och sen bli störd på det - det blir ingen bra matematik.

Han får ofta gå ut och sätta sig i lugn och ro, kommer han i en låsning, så följer fröken med honom till ett tyst ställe och frågar honom om han vill läsa istället. Nu börjar han följa med, förut ville han inte utmärka sig på det sättet, för då kände han sig annorlunda.

Man känner sig maktlös som förälder när man inte kan hitta nyckeln för att låsa upp det som kedjat sig fast kring honom, man ser hur mycket han lider när han väl inte kan samla sig, men ändå vill man markera vad man tycker är okej och inte.

Jag tycker inte det är okej att inte lyssna när man ropar om och om igen att det är mat, samtidigt vet jag att antagligen inte hör mig när han är arg. Jag sätter ner foten och säger att det blir spelförbud, och han förstår inte varför när han väl lugnat ner sig..

Det är en smal balansgång, tunnare än en sytråd.

Trots allt så är han är världens mest kärleksfulla gosse som man kan ha, det är mycket klappar, kärlek, bus och massa värme som han sprider kring sig. Han tvekar inte att slänga ur sig "Jag älskar dig". Det är samma med våra andra två barn, dom kan spontant slänga ur sig "Jag älskar dig" "Du är världens bästa mamma/pappa" "Du är fin".

Men när den där sytråden går sönder, så blir världens upp och ner och då krävs det att man är stark för att inte rasa ner i avgrunden och tappa fattningen.

Om han får en diagnos eller inte, så har han sitt funktionssätt och han behöver bli behandlad därefter. Varje barn kräver uppmärksamhet, en del mer eller mindre.