Vad är sant?

Livet är oförutsägbart, antagligen är det därför jag har kämpat hela livet med att utforska och orka med att ta mig framåt, just för att kunna se vad som finns runt hörnet.

Runt flertal av hörnen så har jag hamnat på fel väg, gått in i gränder där det inte synts till någon utväg. Kämpar man tillräckligt länge, så hittar man alltid en väg ut, kanske inte den snabbaste och mest effektiva, utan man får kämpa sig fram i lera, spindelväg och trånga utrymmen som kan skrämma livet ur en, men det är ändå en utväg som leder fram till något mer fritt och välkomnande.

Ni som känner till mig historia och alla mina motgångar kan inte säga annat än att jag är ett levande bevis att dom lätta vägarna ut är inte alltid dom bästa och lätta att hitta, utan man får räkna med att ta svåra beslut och ta dom svåra vägarna fram, även om dom är långsamma och man smutsar ner sig på vägen.

Jag har levt i tron länge om att jag inte är värdig någonting annat än nederlag, att luften inte är min att andas. Det är ingenting man vänder på en dag när man har levt i skam över ens existens i många år.

Jag har hamnat i många återvändsgränder och fått gå tillbaka och lärt mig läxor om och om igen, men det har inte bara gjort mig ont utan det har också gett mig erfarenhet, kunskap och en förståelse som ingen kan få utan att själva gått igenom det.
Livet har gett mig ödmjukhet och empati.

Mitt liv har mer gått på rutin och ett inlärt beteende än på egen vilja.

Ibland undrar jag hur mycket som är sant av allt det jag minns och hur mycket av det jag minns verkligen har hänt. Är känslorna starkare än verkligheten? Det är ju panikångest ett bevis på. Känslorna tar över styr och verkligheten försvinner och det sunda tänkandet kvävs av vanföreställningar att man ska dö, vilken sekund som helst.

Det ger mig också en annan tanke, är det verkligen så att när tanken kommer på dåtiden, är det verkligen meningen att man ska grubbla i tanken och tänka tillbaka, eftersom minnet ändå kanske inte är sant, utan att känslorna var så starka att det skapade en händelse?

Rädsla och utsatthet kan göra mycket med psyket, kroppen gör mycket för att skydda en, men kan också spela många spratt.

Jag har ju levt med ångest över att vistas bland folk i många, många år, för att jag har trott på att jag var missanpassad och inte värdig som sagt att andas den luft som andra delade på. Jag var rädd över att dom skulle se min rädsla, kändes som alla tittade på just mig, och pratade om mig. MEN, var det verkligen sant? Tittade alla på mig som det kändes, pratade alla om mig? Skrattade dom åt mig?

Antagligen inte, det var mitt psyke som var inställd på flykt för att inte bli skadad. Jag gick alltså på paus i många år och lätt mina uråldriga beteende styra mig.

Jag har exponerat mig väldigt mycket i något år nu. Det började med att jag skickade ett mail till Högskolan Väst och kollade intresset att jag skulle komma och föreläsa. Fick bekräftelse att dom ville ha dit mig. Helt plötsligt skulle jag stå framför en skolklass, som var min största rädsla under hela mig skolväxt, men jag gjorde det ändå. Jag skulle inte låta dom uråldriga beteendena styra mig mer, jag skulle inte fly - jag skulle strida mot mig själv.

Jag var fullt med adrenalin efter föreläsningen, och jag funderade inte längre om vad dom tyckte och om jag hade gjort bort mig. Jag bjöd till och med på kaffefläcken på min vita skjorta.

Sen fortsätte det, jag delade med mig av mig själv, och människor skrattade inte som jag hade befarat, dom såg mig och accepterade mig. Vissa gjorde det kanske inte, men jag ansåg att det var deras egna problem och obekvämhet att se den ökande psykiska ohälsan i samhället.

Jag började normalisera alla individer, för ingen är mer annorlunda än någon annan.
Det finns alltid en orsak bakom ett beteende, vilket man alltid borde ta hänsyn till. Man ska se allas möjligheter, inte omöjligheter.

En giraff kanske inte kan klättra, men den kan ändå nå ovanligt höga höjder.

Ingen ska behöva vara begränsad av beteendemönster hos andra, för problematiken ligger hos dom. Okunskap leder inte till framgång, men vilja att vilja ta sig framåt och våga leder till ökat självförtroende och självkänsla.

Våga alltid strida, låt hjärnan aldrig ta över och ställa in dig på flykt. För när man har överkommit rädslan, så finns det ingenting att fly fram - bara något att kämpa för.

Du är värdefull och unik, inte annorlunda, inte normal - du är fantastisk. Du är du trots vad du har i ryggsäcken.