Den jag är.
Till en början med, så vill jag tacka mig själv för den här tiden som ovetandes. Du har varit stark, uthållig även om du varit trött, förvirrad, ledsen, glad och alla känslor där emellan.
Jag vill också tacka dig för att du har haft tålamod att fortsätta gå framåt, även om du snubblat ett antal gånger och skrapat upp både knän och händer. Tack för att du har gett mig ett liv som jag nu kan börja påbörja på mina egna villkor, tack för att du gav mig tre barn och gjorde att jag träffade en man som är så ödmjuk och förstående som ingen annan.
Tack för att du har tagit hand om alla problem, att du har överkompenserat mina funktionsnedsättningar som jag inte visste att jag hade. Din hjärna har arbetat på högvarv, men det enda du har gjort genom social fobi, missbruk, ätstörningar och panikångestattacker är ändå att bara fortsätta gå framåt.
Nu är det min tur att ta över med nya tag och ny kunskap. Jag ska ta min diagnos och hitta rätt, jag ska släppa fasaden och alla spänningar som jag burit på. Mina axlar ska nu få sjunka ner och jag ska acceptera det jag kan och det jag inte kan. Jag ska inte låta diagnosen att definera vem jag är, men jag ska tillåta diagnosen att leda mig rätt.
Jag har klarat av att läsa en utbildning på gymnasienivå, en yrkesutbildning och en högskoleutbildning och fått fantastiska betyg. Samtidigt som jag har studerat har jag klarat av att ta hand om tre barn, varav det ena barnet var sjukt tills han fick hjälp för sin periodiska feber när han var 3,5 år. Jag har klarat av att laga mat, att städa, att tvätta, att trösta barn, att ta körkort och mycket mer. Jag har även klarat av att starta upp ett företag som jag föreläst igenom. Jag har även varit regionpolitiker och kommunpolitiker, även om jag har koncentrationssvårigheter, planeringssvårigheter m.m. Jag har klarat av att ta hand om andra människor när jag jobbat inom vården, men jag har aldrig klarat av att ta hand om mig själv på ett rättvist sätt.
Jag ska bygga upp min självbild igen, jag ska engagera mig på ett lagom sätt –men ändå på ett betydelsefullt sätt.
Jag har svår ADHD, det vet jag idag. Många som saknar kunskapen om ADHD hade ADLRIG trott att någon med den diagnosen hade klarat av allt det där som jag har klarat av. Man klarar av så mycket mer än vad man själv tror om sig själv. Ingen person är den andra lik – en diagnos speglar inte ens egen personlighet, den som man fick när man föddes. Man har liknande drag, annars hade man ju inte fått diagnosen, men glöm aldrig den egna personligheten!
Nu när jag har fått diagnosen, så kommer jag använda den för att acceptera mig själv och få andra att acceptera mig och mitt funktionssätt. Jag känner mig inte korkad längre, för det handlar inte om det. Jag är smart, och mina styrkor genom diagnosen ger mig superkrafter. Jag är impulsiv, det kan ställa till det, men jag får också saker gjorda när jag väl är motiverad och är intresserad av det jag gör. Jag har koncentrationssvårigheter, vilket är ett stort handikapp när man behöver vara fokuserad, men med rätt hjälpmedel i vardagen så kan jag ta mig framåt. Ge mig något intressant, så fördjupar jag mig i det tills jag slocknar.
Jag är empatisk efter mina erfarenheter i livet, vilket ger mig en enorm förståelse. Jag är ödmjuk, eftersom livet har gett mig motgångar.
Jag har kass planeringsförmåga och behöver leva här och nu, vilket gör att jag är spontan och flexibel. Det har gett mig många bra minnen med barnen när vi varit på spontana utflykter.
Sen är allt inte blå himmel och lysande sol, det finns en del nackdelar som jag måste lära mig att leva med. Men just nu så behöver jag bara finna mig själv och sortera det som är viktigt och kasta bort det som tynger ner.
Jag måste lära mig att acceptera att jag inte kan göra ”tråkiga saker”, för det kräver sån mental ansträgning. Det kan vara allt från att inte kunna städa, tvätta, klippa gräset, träna m.m. vissa dagar, till att ibland inte ens kunna betala räkningar, åka och handla eller läsa en bok.
Ibland måste jag också acceptera att min hjärna gått så mycket på högvarv att jag måste lägga mig och sova. Antingen är det för mycket intryck, ljud eller ljusintryck eller så är det för att tankarna snurrat för mycket, att jag ansträngt mig mentalt genom att t.ex. vara delaktig i ett samtal som kräver fokusering.
Jag ska försöka sluta vara sur på mig själv för det jag inte kan eller det jag inte orkat göra, jag ska försöka låsa upp mig själv när jag låser mig. Jag ska försöka ta till mod att fråga om hjälp, jag ska inte stänga in mig själv längre och klandra mig själv för något jag anser som ett misslyckande.
All oförståelse handlar om bristande engagemang och kunskap. Den som inte vill lära sig om NPF-diagnoser kommer heller aldrig att förstå. Samhället är inte anpassat efter olika funktionsvariationer, även om alla är olika varandra.
Jag vägrar placeras i ett fack, jag är jag – där med basta!
Jag vill också tacka dig för att du har haft tålamod att fortsätta gå framåt, även om du snubblat ett antal gånger och skrapat upp både knän och händer. Tack för att du har gett mig ett liv som jag nu kan börja påbörja på mina egna villkor, tack för att du gav mig tre barn och gjorde att jag träffade en man som är så ödmjuk och förstående som ingen annan.
Tack för att du har tagit hand om alla problem, att du har överkompenserat mina funktionsnedsättningar som jag inte visste att jag hade. Din hjärna har arbetat på högvarv, men det enda du har gjort genom social fobi, missbruk, ätstörningar och panikångestattacker är ändå att bara fortsätta gå framåt.
Nu är det min tur att ta över med nya tag och ny kunskap. Jag ska ta min diagnos och hitta rätt, jag ska släppa fasaden och alla spänningar som jag burit på. Mina axlar ska nu få sjunka ner och jag ska acceptera det jag kan och det jag inte kan. Jag ska inte låta diagnosen att definera vem jag är, men jag ska tillåta diagnosen att leda mig rätt.
Jag har klarat av att läsa en utbildning på gymnasienivå, en yrkesutbildning och en högskoleutbildning och fått fantastiska betyg. Samtidigt som jag har studerat har jag klarat av att ta hand om tre barn, varav det ena barnet var sjukt tills han fick hjälp för sin periodiska feber när han var 3,5 år. Jag har klarat av att laga mat, att städa, att tvätta, att trösta barn, att ta körkort och mycket mer. Jag har även klarat av att starta upp ett företag som jag föreläst igenom. Jag har även varit regionpolitiker och kommunpolitiker, även om jag har koncentrationssvårigheter, planeringssvårigheter m.m. Jag har klarat av att ta hand om andra människor när jag jobbat inom vården, men jag har aldrig klarat av att ta hand om mig själv på ett rättvist sätt.
Jag ska bygga upp min självbild igen, jag ska engagera mig på ett lagom sätt –men ändå på ett betydelsefullt sätt.
Jag har svår ADHD, det vet jag idag. Många som saknar kunskapen om ADHD hade ADLRIG trott att någon med den diagnosen hade klarat av allt det där som jag har klarat av. Man klarar av så mycket mer än vad man själv tror om sig själv. Ingen person är den andra lik – en diagnos speglar inte ens egen personlighet, den som man fick när man föddes. Man har liknande drag, annars hade man ju inte fått diagnosen, men glöm aldrig den egna personligheten!
Nu när jag har fått diagnosen, så kommer jag använda den för att acceptera mig själv och få andra att acceptera mig och mitt funktionssätt. Jag känner mig inte korkad längre, för det handlar inte om det. Jag är smart, och mina styrkor genom diagnosen ger mig superkrafter. Jag är impulsiv, det kan ställa till det, men jag får också saker gjorda när jag väl är motiverad och är intresserad av det jag gör. Jag har koncentrationssvårigheter, vilket är ett stort handikapp när man behöver vara fokuserad, men med rätt hjälpmedel i vardagen så kan jag ta mig framåt. Ge mig något intressant, så fördjupar jag mig i det tills jag slocknar.
Jag är empatisk efter mina erfarenheter i livet, vilket ger mig en enorm förståelse. Jag är ödmjuk, eftersom livet har gett mig motgångar.
Jag har kass planeringsförmåga och behöver leva här och nu, vilket gör att jag är spontan och flexibel. Det har gett mig många bra minnen med barnen när vi varit på spontana utflykter.
Sen är allt inte blå himmel och lysande sol, det finns en del nackdelar som jag måste lära mig att leva med. Men just nu så behöver jag bara finna mig själv och sortera det som är viktigt och kasta bort det som tynger ner.
Jag måste lära mig att acceptera att jag inte kan göra ”tråkiga saker”, för det kräver sån mental ansträgning. Det kan vara allt från att inte kunna städa, tvätta, klippa gräset, träna m.m. vissa dagar, till att ibland inte ens kunna betala räkningar, åka och handla eller läsa en bok.
Ibland måste jag också acceptera att min hjärna gått så mycket på högvarv att jag måste lägga mig och sova. Antingen är det för mycket intryck, ljud eller ljusintryck eller så är det för att tankarna snurrat för mycket, att jag ansträngt mig mentalt genom att t.ex. vara delaktig i ett samtal som kräver fokusering.
Jag ska försöka sluta vara sur på mig själv för det jag inte kan eller det jag inte orkat göra, jag ska försöka låsa upp mig själv när jag låser mig. Jag ska försöka ta till mod att fråga om hjälp, jag ska inte stänga in mig själv längre och klandra mig själv för något jag anser som ett misslyckande.
All oförståelse handlar om bristande engagemang och kunskap. Den som inte vill lära sig om NPF-diagnoser kommer heller aldrig att förstå. Samhället är inte anpassat efter olika funktionsvariationer, även om alla är olika varandra.
Jag vägrar placeras i ett fack, jag är jag – där med basta!
Kommentarer
Skicka en kommentar