När hände det?

När hände det, när gick allting förbi? Livet, minuterna - timmarna?
Jag minns ingenting, utan det måste bara flugit förbi som vinden.

Vad var det jag missade, vad var det jag inte såg? Vad var det jag blundande för?
Är jag blind, var jag blind? Valde jag det själv - var jag för inne i mig själv att jag missade livet utanför?

När tappade jag orden, när slutade jag se på tangentbordet - när slutade jag se texten som en terapi?
Jag som alltid har författat i alla år, enda sen jag var jätteliten. Orden var som en ventil för mig, för att orka med.

När försvann det, när slutade jag pysa ut allt det där som var viktigt för mig så att jag orkade med?

Man önskar att tiden kunde gå lite fortare, samtidigt som man vill att den ska gå långsamt. För vart tar tiden vägen, om inte precis framför ögonen på oss. Vad ska vi välja att se på - vad ska vi fokusera på? Vad vill vi hinna med - vad hinner vi med?

Mina ord skapar ingen mening, mina ord skapar nog mest förvillelse just nu. Orden har ett sammanhang, men ingen förstår nog. Kanske inte ens jag..

Min hjärna är komplex, inte ens jag kan reda upp alla bekymmer där inuti.


Du är viktig, och jag vill ta bort varje ond tanke hos dig. Precis som jag hade velat att någon hade gjort när jag var liten. Jag vill stärka dig, lyfta dig till skyarna - där du hör hemma. Uppe, inte där nere med tankar som tvångsstyr dig.

Du är vacker, du är smart - du är oövervinnelig.
Du kan, bara du vill - bara om du orkar. Jag ska hjälpa dig att orka, men först ska någon lära mig att orka. För sen när jag kan ta rodret, så ska jag ta dig framåt. Du ska vinna över världen, du ska få komma dit du ska och dit du hör hemma.

Det finns inga gränser för vad du kan, det finns bara människor som inte kan se den fulla potentialen du besitter - men det ska dom bli varse. Vi är många som ska bära dig framåt, vi ska se till att inget hinder stoppar dig - utan vi ska visa dig genvägar, ja, kanske till o med omvägar ibland för att visa att man även kan komma fram genom att välja dom.

Ingen ska ta viljan att leva ifrån dig, ingen jävla diagnos eller någon jävel på skolgården eller ute i samhället.

Jag är förbannad, jag är frustrerad. Jag är ledsen, jag är liten. Jag är ihopkrupen, jag är ingenting. Jag är stoft av en fallen stjärna. Men skit i det, jag ska fortsätta ändå. Mitt hjärta slår för dig, för er - för alltid.

Jag är arg, jag är glad, jag är ödmjuk, jag är förvirrad, jag är gråtfärdig, jag är slut, jag är trött. Får jag sova? Får jag fortsätta strida? Får jag falla ihop, och komma igen - snart, när jag sovit ett tag?

Jävla jävel, som kommit på fack och placeringar i samhället. Hur man ska vara, hur man borde vara. Vad man ska äga, vad man ska ha. Hur man ska se ut, sociala normer och all den där skiten som är anpassad för kanske 1/8 del av befolkningen idag.
Introverta, extroverta och dom mitt emellan. Vi är många olika, samhället borde anpassas efter det - inte efter skitnormer som säger hur man borde vara.

Mellan varje rad finns en mening, inte i alla lösa ord. Försök och läs dom istället.

För just nu är jag bara ynklig, rädd och stridslysten.. Och ja, en smula trött och utslagen.