ADHD i affekt - att vara glad, ledsen och arg på samma gång.
Jag ser ditt leende, ditt busiga leende när jag hämtar dig.
Idag sitter du inte instängd i ett klassrum, längst in i hörnet med iPad och hörlurar. Idag sitter du på golvet och väntar på att jag ska vänta dig, framför kapprummet.
Du berättar att du tycker att du tycker det är snyggt med pannband, så att luggen står upp. Jag kan bara hålla med om att du är den vackraste pojken och sonen man kan ha. Mitt hjärta värms upp efter en gråmulen dag.
Du, jag och din syster vandrar mot bilen. Ni har så mycket att berätta, om vad som har hänt och hur maten smakade.
Vi kommer hem, du skrattar och är glad. Du har förvandlat dig till en ninja. Du ber mig blunda, så jag inte ser att du springer till ett annat ställe, för du vill att jag ska tro att du transporterade dig dit utan att springa. Jag öppnar mina ögon, jag tappar hakan och utbrister "MEN, hur kom du dit bort, du var ju nyss här"!
Du ler, dina ögon glittrar. Du är på ditt bästa humör. Du försöker busa med lillasyster till och med, först blir hon lite irriterad, men sen glad över att du ser henne och vill leka med henne.
Jag och din syster spelar UNO, hon vinner. Hon vill spela en gång till, men du vill spela med henne på datorn. Hon vill så gärna, hon älskar dig - precis som vi andra.
Hon springer till ipaden, hakar på dig i ditt spel på datorn ett tag.
Någonting händer, klockan är runt 19.15 och ditt skratt har bytts ut mot hårda ord och slag emot skrivbordet. Jag vet att jag nu behöver förbereda dig för läggdags, så jag hämtar andan och går upp och pratar med dig. Försöker förstå vad du gör för någonting, och säger att nu är det 10 minuter kvar tills det är dags att stänga ned.
Jag går ner, samtidigt som jag hör dina ord haglandes över mig med egentolkning om hur lite jag duger till att vara en mamma.
Jag gör iordning din syster, hon vill så gärna att jag läser en bok, men jag vet att du behöver hjälp att ledas ur din affekt. Jag säger lugnt, pussar henne på pannan och säger "det får bli imorgon, när pappa också är hemma på kvällen". Hon tar en bok, och börjar läsa själv. Vill så gärna orka och hinna berömma henne.
Jag tar ytterligare ett andetag, går upp för trappan som känns milslång. Nu är klockan närmare kvart i åtta, och du vill verkligen inte stänga av. Du vill göra färdigt det du gör, jag förstår det, så väl...
Jag försöker att inte ta åt mig, att vara neutral och lugn. Att inte vara den mamman som börjar gråta för ord som egentligen inte har någon innebörd, utan som egentligen är bara ord som sprutas ut ur munnen ur ren affekt.
Jag vet att du egentligen inte skiter i mig, jag vet att du älskar mig - att du inte hatar mig. Jag vet att du inte vill göra mig ledsen, och jag hoppas att du vet att jag älskar dig över livet även om du säger att du skiter i det när jag berättar hur mycket jag älskar dig.
För det ska man göra, när barnen är i affekt, man ska påminna dom hur värdefulla dom är och hur mycket man älskar dom.
Till slut kommer du ner, du ska inte ha din medicin, för den skiter du i. Läsläxan vill du inte göra, och värmeugglan kastar du hårt ner i golvet. När jag försöker prata med dig så för du en kudde mot ditt ena öra och det andra sluter tätt emot soffan. Du blundar hårt och låtsas om att inte höra mig.
Jag går iväg till köket, du börjar möblera om stolar och kuddar. Du är nu arg över att du inte "får" göra läsläxan och över medicinen. Du är arg över att klockan blivit så mycket att dina egna sovrutiner har rubbats.
Jag står i köket och hör hur arg du är, hur du slår på bordet. Jag försöker att inte gråta, jag försöker vara en mamma som inte tar åt mig. Jag gråter..
Jag går tillbaka till soffan, för nu vill du läsa, samtidigt som du vill riva sönder boken och kasta allt åt helvete. Du ska borsta tänderna själv och i ren affekt hämtar du tandborsten och gnuggar så hårt att varje strå hade kunnat lossna av trycket.
Du kastar tandborsten i handfatet, eller på golvet - jag kollade inte. Jag hörde bara hur arg du var..
Vi tar med oss boken upp, du ska lägga dig. Du lägger dig med nästan mot väggen, drar täcket om dig och låtsas om att jag inte finns. När jag avlägsnar mig, så hör jag "ÄNTLIGEN".
Efter ett par minuter, så ligger jag i sängen. Försöker sortera alla tankar, alla känslor.
Du börjar ropa och gapa efter mig, att du vill göra läsläxan. Lillasyster vaknar..
Jag går upp igen, sätter mig i fåtöljen i ditt rum. Du läser hastigt en sida och sen säger du hej då.
Jag går ner igen...
ADHD är inte lätt att leva med, varken om man bär diagnosen själv eller är anhörig till en person med diagnosen.
Den som säger att ADHD inte finns, har inte levt kring det. Jag hade en vän en gång, som trodde att om jag bara ryckte upp mig, så skulle jag må bättre. Alltså, tänka positivt.
Sen har jag inte hört ett ord sen jag fick min adhd-diagnos, inte ett ord..
Just nu är jag så förbenad trött på allt som har med ADHD att göra. Jag vill att livet ska flyta på lite, någon gång sådär.. Bara för en dag.
Jag vill vakna pigg (hur känns det, hör att det är underbart), jag vill vara energisk, lycklig, positiv och känna mig behövd.
Just nu känner jag mig som en smutstrasa som någon kastat i tvätten för längesen, som ingen orkar tvätta, så den får ligga kvar i väntan på att någon ska ha orken att kassera den.
Men sen kommer det där meddelandet från sonen, på snapchat, när han inte längre är i affekt, där det står: Förlåt...
O där måste man vända allting, torka bort sina tårar, sätta på ett leende och ta nya tag så man orkar några timmar till.
Idag sitter du inte instängd i ett klassrum, längst in i hörnet med iPad och hörlurar. Idag sitter du på golvet och väntar på att jag ska vänta dig, framför kapprummet.
Du berättar att du tycker att du tycker det är snyggt med pannband, så att luggen står upp. Jag kan bara hålla med om att du är den vackraste pojken och sonen man kan ha. Mitt hjärta värms upp efter en gråmulen dag.
Du, jag och din syster vandrar mot bilen. Ni har så mycket att berätta, om vad som har hänt och hur maten smakade.
Vi kommer hem, du skrattar och är glad. Du har förvandlat dig till en ninja. Du ber mig blunda, så jag inte ser att du springer till ett annat ställe, för du vill att jag ska tro att du transporterade dig dit utan att springa. Jag öppnar mina ögon, jag tappar hakan och utbrister "MEN, hur kom du dit bort, du var ju nyss här"!
Du ler, dina ögon glittrar. Du är på ditt bästa humör. Du försöker busa med lillasyster till och med, först blir hon lite irriterad, men sen glad över att du ser henne och vill leka med henne.
Jag och din syster spelar UNO, hon vinner. Hon vill spela en gång till, men du vill spela med henne på datorn. Hon vill så gärna, hon älskar dig - precis som vi andra.
Hon springer till ipaden, hakar på dig i ditt spel på datorn ett tag.
Någonting händer, klockan är runt 19.15 och ditt skratt har bytts ut mot hårda ord och slag emot skrivbordet. Jag vet att jag nu behöver förbereda dig för läggdags, så jag hämtar andan och går upp och pratar med dig. Försöker förstå vad du gör för någonting, och säger att nu är det 10 minuter kvar tills det är dags att stänga ned.
Jag går ner, samtidigt som jag hör dina ord haglandes över mig med egentolkning om hur lite jag duger till att vara en mamma.
Jag gör iordning din syster, hon vill så gärna att jag läser en bok, men jag vet att du behöver hjälp att ledas ur din affekt. Jag säger lugnt, pussar henne på pannan och säger "det får bli imorgon, när pappa också är hemma på kvällen". Hon tar en bok, och börjar läsa själv. Vill så gärna orka och hinna berömma henne.
Jag tar ytterligare ett andetag, går upp för trappan som känns milslång. Nu är klockan närmare kvart i åtta, och du vill verkligen inte stänga av. Du vill göra färdigt det du gör, jag förstår det, så väl...
Jag försöker att inte ta åt mig, att vara neutral och lugn. Att inte vara den mamman som börjar gråta för ord som egentligen inte har någon innebörd, utan som egentligen är bara ord som sprutas ut ur munnen ur ren affekt.
Jag vet att du egentligen inte skiter i mig, jag vet att du älskar mig - att du inte hatar mig. Jag vet att du inte vill göra mig ledsen, och jag hoppas att du vet att jag älskar dig över livet även om du säger att du skiter i det när jag berättar hur mycket jag älskar dig.
För det ska man göra, när barnen är i affekt, man ska påminna dom hur värdefulla dom är och hur mycket man älskar dom.
Till slut kommer du ner, du ska inte ha din medicin, för den skiter du i. Läsläxan vill du inte göra, och värmeugglan kastar du hårt ner i golvet. När jag försöker prata med dig så för du en kudde mot ditt ena öra och det andra sluter tätt emot soffan. Du blundar hårt och låtsas om att inte höra mig.
Jag går iväg till köket, du börjar möblera om stolar och kuddar. Du är nu arg över att du inte "får" göra läsläxan och över medicinen. Du är arg över att klockan blivit så mycket att dina egna sovrutiner har rubbats.
Jag står i köket och hör hur arg du är, hur du slår på bordet. Jag försöker att inte gråta, jag försöker vara en mamma som inte tar åt mig. Jag gråter..
Jag går tillbaka till soffan, för nu vill du läsa, samtidigt som du vill riva sönder boken och kasta allt åt helvete. Du ska borsta tänderna själv och i ren affekt hämtar du tandborsten och gnuggar så hårt att varje strå hade kunnat lossna av trycket.
Du kastar tandborsten i handfatet, eller på golvet - jag kollade inte. Jag hörde bara hur arg du var..
Vi tar med oss boken upp, du ska lägga dig. Du lägger dig med nästan mot väggen, drar täcket om dig och låtsas om att jag inte finns. När jag avlägsnar mig, så hör jag "ÄNTLIGEN".
Efter ett par minuter, så ligger jag i sängen. Försöker sortera alla tankar, alla känslor.
Du börjar ropa och gapa efter mig, att du vill göra läsläxan. Lillasyster vaknar..
Jag går upp igen, sätter mig i fåtöljen i ditt rum. Du läser hastigt en sida och sen säger du hej då.
Jag går ner igen...
ADHD är inte lätt att leva med, varken om man bär diagnosen själv eller är anhörig till en person med diagnosen.
Den som säger att ADHD inte finns, har inte levt kring det. Jag hade en vän en gång, som trodde att om jag bara ryckte upp mig, så skulle jag må bättre. Alltså, tänka positivt.
Sen har jag inte hört ett ord sen jag fick min adhd-diagnos, inte ett ord..
Just nu är jag så förbenad trött på allt som har med ADHD att göra. Jag vill att livet ska flyta på lite, någon gång sådär.. Bara för en dag.
Jag vill vakna pigg (hur känns det, hör att det är underbart), jag vill vara energisk, lycklig, positiv och känna mig behövd.
Just nu känner jag mig som en smutstrasa som någon kastat i tvätten för längesen, som ingen orkar tvätta, så den får ligga kvar i väntan på att någon ska ha orken att kassera den.
Men sen kommer det där meddelandet från sonen, på snapchat, när han inte längre är i affekt, där det står: Förlåt...
O där måste man vända allting, torka bort sina tårar, sätta på ett leende och ta nya tag så man orkar några timmar till.
❤❤❤
SvaraRadera