Ska en barndom gå förbi?
Ska en barndom behöva gå förbi,
när vården sparar, när vården sviker och när vården vacklar?
Ska en bardom behöva gå förbi,
för att skolan inte ser, för att dom inte vill agera, för att dom sparar?
Ska ett barn gå undernärd i väntan på att vårdköerna minskar?
Ska ett barn må dåligt, både psyksikt och fysiskt i väntan på ett agerande?
Ska en familj rasa samma, för att inga insatser finns, för att dom uteblir?
För att det inte finns någon samordning, inga rutiner.
Vem ska hjälpa den som hjälper – när denna faller?
Ska personen då sålla sig i vårdkön som alla andra?
Ska familjen falla samman, för att det inte finns resurser?
Tro att man kämpar, sliter sig trött. Slår sig matt med huvudet i väggen. Man gråter i hemlighet, man river upp sig inombords. Man kämpar dag och natt, för att få det att fungera.
Ska syskonens barndom gå förbi, för att insatser inte finns till det barn som har en diagnos?
Ska verkligen en diagnos föröda en familj, för att ingen instans fungerar?
Ska barnet med diagnosen/diagnoserna förgöras för att ingen instans fungerar?
Det är inte hans sköterskas fel, hon gör allt hon kan – med dom resurser hon har. Hon vill att det ska bli bra, men när det inte finns ett system som fungerar, så faller barnen som behöver hjälp mellan stolarna och försvinner.
En psykolog, det är lite hans fel, att hon föll mellan stolarna. Han skyller på ett systemfel som gjorde det, men hur många ska falla igenom och glömmas bort innan man lagar systemfelet?
Eller är det okej att visa i statistiken hur många fel som begåtts?
Lägger man en åtgärdsplan, följer man upp den?
Är det okej att en pojk på 9 år, som är 130 cm, som är undernärd och ingen gör någonting?
Är det okej att en pojk, som är undernärd, ska behöva ställa sig i kö för att få näringsdrycker utskrivet?
Snälla säg mig, ska en barndom behöva förödas för att ingen gör någonting och tar ett ansvar?
när vården sparar, när vården sviker och när vården vacklar?
Ska en bardom behöva gå förbi,
för att skolan inte ser, för att dom inte vill agera, för att dom sparar?
Ska ett barn gå undernärd i väntan på att vårdköerna minskar?
Ska ett barn må dåligt, både psyksikt och fysiskt i väntan på ett agerande?
Ska en familj rasa samma, för att inga insatser finns, för att dom uteblir?
För att det inte finns någon samordning, inga rutiner.
Vem ska hjälpa den som hjälper – när denna faller?
Ska personen då sålla sig i vårdkön som alla andra?
Ska familjen falla samman, för att det inte finns resurser?
Tro att man kämpar, sliter sig trött. Slår sig matt med huvudet i väggen. Man gråter i hemlighet, man river upp sig inombords. Man kämpar dag och natt, för att få det att fungera.
Ska syskonens barndom gå förbi, för att insatser inte finns till det barn som har en diagnos?
Ska verkligen en diagnos föröda en familj, för att ingen instans fungerar?
Ska barnet med diagnosen/diagnoserna förgöras för att ingen instans fungerar?
Det är inte hans sköterskas fel, hon gör allt hon kan – med dom resurser hon har. Hon vill att det ska bli bra, men när det inte finns ett system som fungerar, så faller barnen som behöver hjälp mellan stolarna och försvinner.
En psykolog, det är lite hans fel, att hon föll mellan stolarna. Han skyller på ett systemfel som gjorde det, men hur många ska falla igenom och glömmas bort innan man lagar systemfelet?
Eller är det okej att visa i statistiken hur många fel som begåtts?
Lägger man en åtgärdsplan, följer man upp den?
Är det okej att en pojk på 9 år, som är 130 cm, som är undernärd och ingen gör någonting?
Är det okej att en pojk, som är undernärd, ska behöva ställa sig i kö för att få näringsdrycker utskrivet?
Snälla säg mig, ska en barndom behöva förödas för att ingen gör någonting och tar ett ansvar?
Kommentarer
Skicka en kommentar