En beskrivning av livet, från min sida.
På kvällen, ibland, händer det ibland att min hjärna går på högvarv och jag får ett sånt där "jävla bra koncept-tänk". Sen spinner jag vidare på det, skapar en historia som egentligen borde skrivas ner medan tanken tänks - och inte efteråt. För det blir inte lika bra.
Jag har gjort försök att skriva om mitt liv, alla faser jag har gått igenom och försök sätta ihop pusselbit med pusselbit för att få ihop allt. Varför jag har gått igenom allting, och varför allting en dag bara rasade samman.
Om man tänker mitt liv som stenar, man börjar med en botten.
Den började byggas på en bra grund, men som sedan visade sig inte vara så väldränerad, vilket gör att allting sakta, men säkert, sjunker.
Grunden var som sagt bra, en bra bardom tills jag kom upp i mellanstadiet ungefär.
Där la vi den första stenen på den dåligt dränerade marken, på den stenen står det mobbad på, tätt inpå den står det utanförskap på.
Vi har alltså två grundstenar;
Mobbad, utanförskap.
Ovanför den hamnar skilsmässan mellan mina föräldrar på, som en sten tillsammans med stabila vänner på.
Sen kommer en sten med pubertet och tonår in, med mycket känslor och förvirring. Detta ska ligga överst.
Sen händer någonting, stenen med stabila vänner försvinner, och där börjar det bli ganska ostadigt.
Men vi fortsätter bygga på..
Osäkerhet, ensamhet står det på en sten, den kastar vi på också så dom nu ligger överest.
Dom ganska små stenarna som ligger här nu i en hög toppas med en stor jäkla sten, på den stenen står det TRAUMA på. Den tillkommer när jag är ungefär 14 år gammal.
TRAUMA, det ordet var jag inte bekant med då när jag gick igenom det, men när man tänker på det, så genomgick jag samma traumatiska händelse till vuxen ålder, det var inte förrän då jag förstod att det var ett trauma jag hade gått igenom, den där dagen jag blev bortförd av en äldre man bakom en mörk förrådsvägg och blev våldtagen som 14-åring.
Det stoppar liksom inte där, för när man har rensat upp bland småstenarna, så kommer dom här stora stenarna och staplar ovanpå den svaga grunden som byggs.
Vi slänger på med ALKOHOL och ALKOHOLIST.
Kom ihåg att det finns ett stort hål nu i början, där stabila vänner inte längre finns med och kan stötta upp.
För ett sätt att dämpa ÅNGESTSTENEN som flyger ovanpå allting, så tillkommer SEXMISSBRUKS-STENEN som ett sätt att hantera ÅNGESTSTENEN då den är så tung och gör att allting nästan stjälper allt som är uppbyggt.
SEXMISSBRUKET var ett SJÄLVSKADEBETEENDE för att kunna släppa skammen som jag kände över våldtäkten, då jag skyllde - som många andra, på mig själv och övertalade mig tids nog att det hela var mitt fel.
Det går några år, ingen förändring sker, utan allting balanseras. Den sköra grunden, men dom tyngsta stenarna ovanpå som trycker ner allting som egentligen borde bearbetas.
Jag fick barn när jag var 19 år och kom ifrån ALKOHOLEN OCH SEXMISSBRUKET, och ett år senare sprang jag på TRYGGHETSSTENEN, den var som ett berg för mig som skulle ta tid att bestiga. Det var nog det jobbigaste av allt, för jag var tvungen att förstå nu att jag var trygg, att jag kunde få hjälp - om jag ville, och hade förstått bättre, att plocka ner dom tunga stenarna så jag kunde börja bygga upp livet från början.
MEN DÅ, ett år efteråt, 2007, så var jag med om ett till TRAUMA, en kollega satte i halsen och blev blå - men hon överlevde. Men just DEN händelsen slängde ytterligare ett par stenar på mitt berg som snart skulle bli en ruin
Där visade sig PANIKÅNGESTEN, ÄTSTÖRNINGARNA och OCD:n.
Panikångesten gjorde dagligen, och påminde mig var minut, att jag kunde dö när som helst, och det skulle jag ju göra - för det sa ju anfallet åt mig att jag skulle göra.
Samtidigt sa OCD:n till mig att jag inte skulle dö, för det behövde man ju inte göra när man inte åt - för då skulle man ju inte sätta i halsen, det skulle jag ju förstå enligt OCD:n.
Men OCD:n sa aldrig till mig att om jag inte åt - så skulle jag dö av svält. För det var ju inte logiskt.
Jag åt knappt någonting på ett år, jag höll på att svimma av i rulltrappor på varuhus. Jag hatade att vara ute bland folk, jag skapade mig själv en slags social fobi för jag var rädd för människor, och att dom skulle se mig för den jag var - dom skulle se alla mina stenar och dom skulle kunna läsa på varje sten.
Jag blev gravid igen 2008 med vår son, och då sa OCD:n till mig att gravida inte kan dö, så då kunde jag äta, men efteråt hamnade jag i en lättare FÖRLOSSNINGSPYSKOS och föll tillbaka in till måttligare panikångestattacker och ätstörningar igen.
Sen helt plötsligt beslutade hjärnan för sig att panikångesten och ätstörningarna var löjliga, efter några år, så då försvann dom mer eller mindre. Jag har ju fortfarande sviter av dom ännu, men jag kan nu sitta på ett café och fika - tänk om jag hade vetat den den dagen jag satt på skoltoaletten på komvux med utskrivna ångestdämpande jag inte kunde ta för att jag inte vågade dricka eftersom jag då skulle dö. Lite moment 22 där - ska jag våga och chansa att svälja den här tabletten även om jag kan dö, eller ska jag stå ut med ångesten och stanna på den här toaletten?
När jag fick lite nog, och lite självinsikt, så sökte jag mig vidare från den gråtande psykologen, som grät för att han tyckte synd om mig och för att jag liknade hans dotter, så fick jag diagnosen BIPOLÄR, men som senare togs ifrån för att ingen hade dokumenterat att jag var BIPOLÄR på vuxenpsykiatrin. Jag skulle då få KRONISK DEPRESSION, ÅNGESTSYNDROM OCH OCD som diagnoser, men frågan är om det står i journalerna också..
Men nu tror dom att jag har ADHD, kanske ADD och NÅGONTING MER.
Så jag har och haft haft väldigt mycket.
Men istället för att fortsätta bygga på efter det sista traumat, så har alla stenar vält ungefär där vid den tidpunkten jag fick panikångesten. Och vet ni varför?
Varför är för att hjärnan inte kunde hantera mera intryck eller händelser, den visste inte hur den skulle sortera upp allting eller vart allting skulle placeras längre.
Det sista traumat som jag genomgick med panikångesten och ätstörningarna stjälpte allting på den mjuka grunden och krossade allting i tusen bitar. Jag hade inget annat val att antingen börja städa upp, sortera och börja bearbeta eller bygga upp allting igen och ta hand om det senare igen och vänta ett ännu hårdare slag.
Jag valde det första, jag försökte skapa mig en väg igenom allting som jag hade gått igenom. Det enda som sitter hårt är våldtäkten, det är traumat som har varit svårast att bearbeta. För det är ett ärr som sitter så djupt inombords och som har varit så svårt att acceptera att det inte var mitt fel - utan hans fel.
Det första steget jag tog genom att bli friskare, det var gå igenom alla händelser och bilder jag har kvar i huvudet och acceptera att det har hänt och att alla känslor och det beteendet jag hade under mitt alkoholmissbruk var ett sätt för mig att hantera livet - att helt enkelt orka leva.
Så om jag någonsin undrar tyst för mig själv igenom varför jag är så jävla trött, så kan jag med gott samvete säga till mig själv att;
Jag har i många år slitit och burit stenar, en efter en och försökt bygga på en ostadig mark som jag från början egentligen redan förstod inte skulle hålla. Jag har hållit fasaden i så många år och stängt in mig själv psykiskt så att jag knappt kunnat andas.
Egentligen är jag ett jäkla mirakel att jag fortfarande lever, för hade jag gett mig utrymme att tveka någon gång över min värdighet under mina mörkaste perioder i tonåren - så hade jag inte levt länge.
Jag är lite skev, lite skavd men jävligt unik, och jag står här i dag. Fullmedicinerad från topp till tå, men med tre underbara barn, en man, ett hus och en hund. Öppen om vem jag är och vad jag har gått igenom, allt för att hjälpa andra - men också för att stärka mig själv.
Så bara för att man bygger sitt liv en gång och det raserar, betyder det inte att man inte kan börja bygga om det på nytt igen. Man kan forma sitt eget liv precis som man vill det, men inte förrän man kommit till insikt att man faktiskt är värd det. Och enligt mig är alla värdiga ett liv som är format efter ens egna förutsättningar, ens egna önskningar och efter sitt eget hjärta och värderingar.
Stay strong.
Jag har gjort försök att skriva om mitt liv, alla faser jag har gått igenom och försök sätta ihop pusselbit med pusselbit för att få ihop allt. Varför jag har gått igenom allting, och varför allting en dag bara rasade samman.
Om man tänker mitt liv som stenar, man börjar med en botten.
Den började byggas på en bra grund, men som sedan visade sig inte vara så väldränerad, vilket gör att allting sakta, men säkert, sjunker.
Grunden var som sagt bra, en bra bardom tills jag kom upp i mellanstadiet ungefär.
Där la vi den första stenen på den dåligt dränerade marken, på den stenen står det mobbad på, tätt inpå den står det utanförskap på.
Vi har alltså två grundstenar;
Mobbad, utanförskap.
Ovanför den hamnar skilsmässan mellan mina föräldrar på, som en sten tillsammans med stabila vänner på.
Sen kommer en sten med pubertet och tonår in, med mycket känslor och förvirring. Detta ska ligga överst.
Sen händer någonting, stenen med stabila vänner försvinner, och där börjar det bli ganska ostadigt.
Men vi fortsätter bygga på..
Osäkerhet, ensamhet står det på en sten, den kastar vi på också så dom nu ligger överest.
Dom ganska små stenarna som ligger här nu i en hög toppas med en stor jäkla sten, på den stenen står det TRAUMA på. Den tillkommer när jag är ungefär 14 år gammal.
TRAUMA, det ordet var jag inte bekant med då när jag gick igenom det, men när man tänker på det, så genomgick jag samma traumatiska händelse till vuxen ålder, det var inte förrän då jag förstod att det var ett trauma jag hade gått igenom, den där dagen jag blev bortförd av en äldre man bakom en mörk förrådsvägg och blev våldtagen som 14-åring.
Det stoppar liksom inte där, för när man har rensat upp bland småstenarna, så kommer dom här stora stenarna och staplar ovanpå den svaga grunden som byggs.
Vi slänger på med ALKOHOL och ALKOHOLIST.
Kom ihåg att det finns ett stort hål nu i början, där stabila vänner inte längre finns med och kan stötta upp.
För ett sätt att dämpa ÅNGESTSTENEN som flyger ovanpå allting, så tillkommer SEXMISSBRUKS-STENEN som ett sätt att hantera ÅNGESTSTENEN då den är så tung och gör att allting nästan stjälper allt som är uppbyggt.
SEXMISSBRUKET var ett SJÄLVSKADEBETEENDE för att kunna släppa skammen som jag kände över våldtäkten, då jag skyllde - som många andra, på mig själv och övertalade mig tids nog att det hela var mitt fel.
Det går några år, ingen förändring sker, utan allting balanseras. Den sköra grunden, men dom tyngsta stenarna ovanpå som trycker ner allting som egentligen borde bearbetas.
Jag fick barn när jag var 19 år och kom ifrån ALKOHOLEN OCH SEXMISSBRUKET, och ett år senare sprang jag på TRYGGHETSSTENEN, den var som ett berg för mig som skulle ta tid att bestiga. Det var nog det jobbigaste av allt, för jag var tvungen att förstå nu att jag var trygg, att jag kunde få hjälp - om jag ville, och hade förstått bättre, att plocka ner dom tunga stenarna så jag kunde börja bygga upp livet från början.
MEN DÅ, ett år efteråt, 2007, så var jag med om ett till TRAUMA, en kollega satte i halsen och blev blå - men hon överlevde. Men just DEN händelsen slängde ytterligare ett par stenar på mitt berg som snart skulle bli en ruin
Där visade sig PANIKÅNGESTEN, ÄTSTÖRNINGARNA och OCD:n.
Panikångesten gjorde dagligen, och påminde mig var minut, att jag kunde dö när som helst, och det skulle jag ju göra - för det sa ju anfallet åt mig att jag skulle göra.
Samtidigt sa OCD:n till mig att jag inte skulle dö, för det behövde man ju inte göra när man inte åt - för då skulle man ju inte sätta i halsen, det skulle jag ju förstå enligt OCD:n.
Men OCD:n sa aldrig till mig att om jag inte åt - så skulle jag dö av svält. För det var ju inte logiskt.
Jag åt knappt någonting på ett år, jag höll på att svimma av i rulltrappor på varuhus. Jag hatade att vara ute bland folk, jag skapade mig själv en slags social fobi för jag var rädd för människor, och att dom skulle se mig för den jag var - dom skulle se alla mina stenar och dom skulle kunna läsa på varje sten.
Jag blev gravid igen 2008 med vår son, och då sa OCD:n till mig att gravida inte kan dö, så då kunde jag äta, men efteråt hamnade jag i en lättare FÖRLOSSNINGSPYSKOS och föll tillbaka in till måttligare panikångestattacker och ätstörningar igen.
Sen helt plötsligt beslutade hjärnan för sig att panikångesten och ätstörningarna var löjliga, efter några år, så då försvann dom mer eller mindre. Jag har ju fortfarande sviter av dom ännu, men jag kan nu sitta på ett café och fika - tänk om jag hade vetat den den dagen jag satt på skoltoaletten på komvux med utskrivna ångestdämpande jag inte kunde ta för att jag inte vågade dricka eftersom jag då skulle dö. Lite moment 22 där - ska jag våga och chansa att svälja den här tabletten även om jag kan dö, eller ska jag stå ut med ångesten och stanna på den här toaletten?
När jag fick lite nog, och lite självinsikt, så sökte jag mig vidare från den gråtande psykologen, som grät för att han tyckte synd om mig och för att jag liknade hans dotter, så fick jag diagnosen BIPOLÄR, men som senare togs ifrån för att ingen hade dokumenterat att jag var BIPOLÄR på vuxenpsykiatrin. Jag skulle då få KRONISK DEPRESSION, ÅNGESTSYNDROM OCH OCD som diagnoser, men frågan är om det står i journalerna också..
Men nu tror dom att jag har ADHD, kanske ADD och NÅGONTING MER.
Så jag har och haft haft väldigt mycket.
Men istället för att fortsätta bygga på efter det sista traumat, så har alla stenar vält ungefär där vid den tidpunkten jag fick panikångesten. Och vet ni varför?
Varför är för att hjärnan inte kunde hantera mera intryck eller händelser, den visste inte hur den skulle sortera upp allting eller vart allting skulle placeras längre.
Det sista traumat som jag genomgick med panikångesten och ätstörningarna stjälpte allting på den mjuka grunden och krossade allting i tusen bitar. Jag hade inget annat val att antingen börja städa upp, sortera och börja bearbeta eller bygga upp allting igen och ta hand om det senare igen och vänta ett ännu hårdare slag.
Jag valde det första, jag försökte skapa mig en väg igenom allting som jag hade gått igenom. Det enda som sitter hårt är våldtäkten, det är traumat som har varit svårast att bearbeta. För det är ett ärr som sitter så djupt inombords och som har varit så svårt att acceptera att det inte var mitt fel - utan hans fel.
Det första steget jag tog genom att bli friskare, det var gå igenom alla händelser och bilder jag har kvar i huvudet och acceptera att det har hänt och att alla känslor och det beteendet jag hade under mitt alkoholmissbruk var ett sätt för mig att hantera livet - att helt enkelt orka leva.
Så om jag någonsin undrar tyst för mig själv igenom varför jag är så jävla trött, så kan jag med gott samvete säga till mig själv att;
Jag har i många år slitit och burit stenar, en efter en och försökt bygga på en ostadig mark som jag från början egentligen redan förstod inte skulle hålla. Jag har hållit fasaden i så många år och stängt in mig själv psykiskt så att jag knappt kunnat andas.
Egentligen är jag ett jäkla mirakel att jag fortfarande lever, för hade jag gett mig utrymme att tveka någon gång över min värdighet under mina mörkaste perioder i tonåren - så hade jag inte levt länge.
Jag är lite skev, lite skavd men jävligt unik, och jag står här i dag. Fullmedicinerad från topp till tå, men med tre underbara barn, en man, ett hus och en hund. Öppen om vem jag är och vad jag har gått igenom, allt för att hjälpa andra - men också för att stärka mig själv.
Så bara för att man bygger sitt liv en gång och det raserar, betyder det inte att man inte kan börja bygga om det på nytt igen. Man kan forma sitt eget liv precis som man vill det, men inte förrän man kommit till insikt att man faktiskt är värd det. Och enligt mig är alla värdiga ett liv som är format efter ens egna förutsättningar, ens egna önskningar och efter sitt eget hjärta och värderingar.
Stay strong.
Kommentarer
Skicka en kommentar