Bland mörkgröna träd

Energin rann ner i ån, precis här bredvid.
Jag ser min energi flyga upp genom fontänen i ån och försvinna ner i mängden av andra droppar.

Jag kastar mig inte i, jag letar inte efter energin. Det är ändå ingen idé, för jag kommer inte hitta den bland andra droppar som bildat ån.

Jag går vidare, runt ån. Solen gömmer sig bland dom gråa molnen, någonstans där inne tror jag i alla fall att den gömmer sig.

Molnen är tunga, är redo att fylla på ån som är nedanför mig.
Antagligen hamnar några på mig också, men dom kommer tröjan suga upp och kvar kommer endast en liten våt fläck vara.

Jag går på stigen, där träden omsluter mig. Där solen inte kan lysa igenom om den än vore framför molnen. Dom är mörkt gröna och den gula och röda färgen håller sig undan nån månad till.

En mygga landar på min hand, den sticker inte. Den känner väl av att man inte kan hämta någon energi här för att leva på, eller så tycker den bara synd om mig och besparar mig ett kliande bett. Den följer med på resan på stigen, där man inte kan se himlen, utan bara den bruna ån som ringlar vid sidan om. Antagligen har inte myggan heller någonting planerat, någon karta att gå efter. Ingen tid att passa, utan njuter bara av att få vila vingarna ett tag.

Jag viker av på en stig, där träden och buskarna har en mer mörkgrön nyans. Nästan lite åt det svarta hållet.

Myggan avviker, lyfter på hatten och flyger iväg. Antagligen fick den nog och hade nu fått energi att åka iväg till nya mål i livet.

Jag går planlöst framåt, tittar inte ens bak eller vinkar adjö till myggan. Jag uppskattade aldrig dens sällskap ändå.

Stigen delar på sig lite längre fram, jag ser knappt handen framför mig. Stigen som jag gick på har försvunnit bakom mig och träden har slutit sig i mörkret. Jag tänker att det inte spelar någon roll vilken stig jag än väljer, jag kommer ändå inte se vart jag sätter stegen någonstans.

Jag skiter i o välja, sätter mig ner och surar. Känner hur det kryper, hur spindlar och myror och annat sattyg försöker hitta boplats över natten. Det verkar bli regn också. Vem är jag att bestämma över deras liv och öde? Så jag sitter kvar där, försöker att inte klia när livet ger mig klåda.

På morgonen vaknar jag alldeles blöt, med barr i håret. Reser mig, ruskar av mig försiktigt och ska börja gå tillbaka samma väg som jag gick. Stigen är inte kvar, så jag får chansa att jag hamnar rätt.

Hejdar mig vid första steget - vill jag verkligen tillbaka samma väg jag gick? Går jag inte nya stigar för att hitta någonting bättre än det som varit?
Nya sätt att hantera ilska, sorg, nedstämdhet, glädje, hopplöshet, motgångar och andra tankar o hitta nya tankesätt?

Samma väg tillbaka vore ju såklart enklast, och tryggast, då jag kan stegen tillbaka.

Fast situationen är ohållbar, jag måste uppfinna någonting nytt - komma på någonting nytt. Komma på ett annat sätt att leva ett hållbart liv.
Är så trött på att leva i en fyrkantig sorgekammare.
Där allt är samma, dag efter dag.


Jag vet att jag inte kommer komma långt om jag börjar gå en annan väg just nu, men jag får acceptera små steg och ta dagen för vad den är.
För springer jag så kommer jag ramla och skada mig, och då kanske jag aldrig når målet.
Men just nu är bara så frustrerad, så springa är det enda jag vill. Jag vill ha en snabb lösning på alla problem som är runt mig, men antar att det inte finns enkla och snabba lösningar. Utan man måste visst ha någonting som heter tålamod och förståelse. Men hur ska man kunna ha det när man alltid är trött?

Antar att jag får sätta mig ner och fundera ett tag, låta livet ge mig klåda och låta det vara obehagligt ett tag. För jag antar också, att en dag så blir det enklare än vad det är nu - även om det blir långt ifrån problemfritt, för det kommer det aldrig att vara.