..:E R G O:..

Ska en barndom behöva gå förbi, när vården sparar, när vården sviker och när vården vacklar? Ska en bardom behöva gå förbi, för att skolan inte ser, för att dom inte vill agera, för att dom sparar? Ska ett barn gå undernärd i väntan på att vårdköerna minskar? Ska ett barn må dåligt, både psyksikt och fysiskt i väntan på ett agerande? Ska en familj rasa samma, för att inga insatser finns, för att dom uteblir? För att det inte finns någon samordning, inga rutiner. Vem ska hjälpa den som hjälper – när denna faller? Ska personen då sålla sig i vårdkön som alla andra? Ska familjen falla samman, för att det inte finns resurser? Tro att man kämpar, sliter sig trött. Slår sig matt med huvudet i väggen. Man gråter i hemlighet, man river upp sig inombords. Man kämpar dag och natt, för att få det att fungera. Ska syskonens barndom gå förbi, för att insatser inte finns till det barn som har en diagnos? Ska verkligen en diagnos föröda en familj, för att ingen instans fungerar? Ska barnet med diag...

Personer med reell kompetens från verkligheten och livet är dom som kan berätta hur det är, inte filosofier eller annat hitte' på. En enkelspårig tro är som att köra två tåg - mot varandra på ett enkelspår - det fungerar inte liksom så bra. Man kan tycka och tro om mycket, man kan dela med sig av vad man tror  - MEN, om så är läget att det är något av det man säger, som kan trampa någon på tårna som sitter på verklig kompetens av egna erfarenheter, så får ni för sjutton ge lite vika och lyssna istället för att dränka personen med filosofier och tankar. Allting som man lär sig i böcker, som är skrivet i text stämmer inte alltid överens med vad som faktiskt är sant, ibland är det så långt ifrån som det bara går. Det är som att beskriva i en bok att "såhär fungerar en adhd-människa", japp.. För det finns bara EN TYP av människa som har adhd. Right? Det är som att säga att INGEN person som har autism klarar av att ha ögonkontakt. Jag tänker inte peka ut någon spe...

Det värker, i varje del av mig. Jag andas ytligt, min hjärna snurrar och ögonen är svullna efter gårdagens breakdown. Jag ler mot människor, men innerst inne är den en enda röra. Det är ju så, det osynliga syns inte utanpå – men det betyder inte att det inte finns. Vi är många som strider för vår rätt, vi försöker anpassa oss, vi försöker vara till lags. Vi kan anses som lata, som en belastning med sjukskrivning efter sjukskrivning av utmattning. Skarpa ljus lyser ner på mig, människor pratar utanför. Jag tappar fokus, det är inte någon som vet, hur min hjärna tar upp alla intryck och ord och sus. Min ADHD-hjärna, min hjärna som är som många andras, men ändå olik alla andras. Vi har en inre strid, vi däckar av matthet emellanåt. Hjärnan är överbelastad, det slår osynliga gnistor. Precis som en överhettad dator med ett alldeles för liten processor och ett för litet RAM-minne för den kapacitet den måste bäras. Jag som vuxen har odiagnotiserad i 30 år, och utan yttre stöd fått lära mig e...

Det började med frukost, jag skulle göra mysfrukost till mig och barnen. Skulle göra mannagrynsgröt.. Hela skiten kokade över på en millisekund, brände mina ben och resterande av spishällen. Kastade ner kastrullen i diskhon, maken hjälpte mig att torka av spisen innan han skulle iväg till jobbet. Senare när jag hade dukat fram allt utan mannagrynsgröten så ropade jag till frukost. Efter flera rop och uppmaningar att "kommer ni inte, så får ni fixa frukosten själva". Ingen kom. Jag satte mig ned, började äta, när en lillskrutta kom skuttandes och sa att det passade henne att äta NU, PRECIS NU, när jag satt och åt min yoghurt med müsli. Jag hänvisade till det jag sa förut, pekade på det dukade bordet och sa lugnt och pedagogiskt att det går fint att smöra sin smörgås där. Sonen kände inte alls för att äta och skrek att han hade ont i magen och att det inte var hans fel... Såklart det inte var, det är den dumma medicinens fel... Efter många skrik efteråt, och många ...

Vart ska man gå, vart ska man vända sig? Ingen annan kan känna det man själv känner. Gråt, låt gråten rulla ner för kinderna. Låt huden sakta ta in det våta.  Släpp på trycket som bultar inombords, låt hjärtat rusa. Låt tankarna spira. Känn ångesten, utmana den. Be den att försvinna, för det är en del av dig som inte borde få kännas. Den kramar dig, försöker ta över. Försöker att trycka ner dig, att begränsa dig – att göra dig så liten att det finns inget att lita på mer än känslan av det som gör ont. Känna glädje, ren sprudlande glädje. Känna sig utvilad, att känna sig pigg. När hände det förut? Tacksamhet och glädje är inte samma sak, även om det ibland kan gå hand i hand. Två skilda ord, två skilda känslor. Jag känner tacksamhet, men har vant mig att lita på den känslan jag har gått med sen barnsben. Oro och ångest har vaggat mig i trygghet. Ibland har man önskat sig fysisk smärta, för den är mer verklig än den psykiska ohälsan som råder inombords. Varför mår du dåligt...

Kommer du ihåg, hur ensamma vi var. Hur förivrrade och ivriga vi var på livet? Kommer du ihåg när vi satt där, skrivandes till varandra - försökte bringa hopp till varandra, utan att jämföra varandra om hur ensamma vi var, hur värdelösa vi kände oss? Kommer du ihåg ömsesidigheten? Kommer du ihåg när du försökte trösta mig, precis som jag försökte trösta dig? Jag kunde aldrig torka en tår bort från din kind, aldrig bringa mer hopp till dig än dom ord jag kunde skriva, som jag kunde läsa. Vi satt där i natten, funderade och fantiserade. Vi ville rymma bort, försvinna och leva under stjärnorna. Vi ville leka med vinden, med vågorna - med elden. Vi var rädda, men vi visade det aldrig. Jag mådde dåligt, det du gjorde du med. Vi mådde dåligt tillsammans, men vi lämnade aldrig tomrum åt frågor, utan bara konstaterade och försökte ösa hopp över hopplösheten. Det var smärtsamt, men rogivande. Vi vaggade varandra i tröst om att det gick upp en sol efter natten. Men vad gjorde dage...

Hej, fröken.  Jag har haft en rätt rörig sommar, du vet, rutinerna som jag är van med har inte varit likadana. Jag har varit arg, för att ramarna har krossats. Jag har haft det kul på sommaren också, men det har varit rätt rörigt i mitt huvud.  Nu kommer jag inte längre få sitta vid datorn, som varit min trygghet. Jag kommer nu behöva bygga upp alla rutiner igen som gick förlorade. Men fröken, jag lovar att jag ska försöka att sköta mig.  Jag kommer antagligen gunga på skolen, jag kommer låta lite, jag kommer kanske till och med springa runt. Jag kommer antagligen bli sur i år med, i fall det inte går som jag vill. Då kanske jag behöver gå ut en sväng, snälla fröken - tvinga mig inte att sitta kvar i klassrummet då. Vet du, fröken, jag hade mått bättre om jag fick sitta nära dörren och inte längst in i klassrummet. För vet du, när jag blir sådär rastlös så behöver jag gå ut en stund. Skulle det vara okej? Jag vill inte vara stökig, du måste tro mig. Jag vill int...