Låt oss prata om sorg inom familjen

Låt oss prata om sorg utan att lägga in några värderingar.

När det inte riktigt blev som man tänkte, föräldraskapet. Ett tabubelagt ämne.
Redan när plusset visas på stickan när man blivit gravid så börjar värderingarna hagla in. Man som kvinna ska acceptera det dåliga måendet man går igenom, vara tacksam över kroppens fantastiska funktion att skapa ett liv från ett litet ägg och en sperimie som är mikroskåpisk.

Man går igenom en livsförändring, man får bristningar, spyr om vartannat, foglossning, ökad eller totalt minskad sexlust och till och med avsmak för sex. Man gråter utan anledning, man tappar hår, man får cravings. Man går upp i vikt, samlar på sig vätska. Man får svårt att sova. Man kan få som mig, ett diskbråck – hamna i rullstol. Inte sova på flera månader, hamna på sjukhus för att bli övervakad att förlossningen inte ska starta i förtid. Man ska acceptera att behöva skiljas från övriga i familjen, för att ligga inne på övervakning med kortisontabletter i beredskap.

Man kan efteråt få bukbråck, behöva gå igenom en stor operation.

Graviditeten ska vara vacker, och man ska vara ständigt tacksam – för man får någonting gudomligt utav det. Visst är det så, att målet är det mest ovärderliga och överväger svårigheterna.
Men varför ska man behöva vara så tacksam över allting som gör så ont, bara för att det ska vara naturligt?

Men låt oss prata om Sorg, för att det inte blev som man tänkte. Inte en sorg över barnet, utan sorgen över att förväntningarna man hade inte stämde överrens med verkligheten.
När livet inte riktigt blev som man trodde, utan att man behövde lära sig mer än att vara en förälder.

När ens barn inte hamnade inom referensramen, utan stack utanför.
När ens barn visade sig ha speciella behov, en sjukdom eller diagnos, som krävdes mer än vad man kunde tänka sig som förälder.

Låt oss prata om den sorgen, utan att lägga värderingar. Oftast blir det fel när vi pratar om sorg på det här sättet, för det är precis om att människor tror att man skyr det liv man har och det barn man fått. Men jag tycker att alla har rätt att få känna sorg när dom förväntningar man hade byggt upp raserades och man behövde börja tänka om och konstruera livet efter andra normer.

När jag var gravid både första och andra gången så läste jag böcker om barnets utveckling, det var ju så det var. Man läste hur bebisen utvecklades i magen, och hur dom första åren skulle bli. Det blev ett ideal att följa, det var ju så det var. Det var så det stod i alla tidningar. Allt om smakportioner, till när barnet skulle lära sig krypa – till trotsåldern, skolåldern och tonåren. Alla år med glans.
Man fick råd hur man skulle överleva trotsåldern, det var ju någonting som var övergående. Sen skulle livet flyta på – eller?

Men när ett barn aldrig kommer ur trotsåldern, när man märker att behovet av struktur och tydliga ramar är det ess i vardagen som måste till? När barnet är sjukt och kräver annat omvårdnad och sjukhusbesök, vart kan man läsa det?

Var är tidningarna och intervjuerna med föräldrarna som har barn med sjukdomar och diagnoser, som berättar hur livet är när livet inte blev som i ”Vi föräldrar”?

Vårt ena barn blev sjuk när han var två veckor gammal, då låg vi inne första gången. Detta skulle bli ett återkommande dilemma i över tre års tid, för att sedan inledas med forskning på vårt barn och testmedicinering mot sjukdomen han hade. När han blev frisk, så ändrades karaktären och vi leddes in på banan med barnpsykologer och BUP.

Tipsen i alla manualer man hade läst, alla tidningar och program man hade sett om hur det skulle vara att vara förälder hjälpte föga när livet tog en annan vändning.

Jag kände aldrig tillåtelse att känna sorg över att livet inte blev som man tänkte, jag har svårt idag att erkänna att det är tufft att vara begränsad. Jag vill ge mina barn äventyr, minnen för livet. Åka och utforska, göra spontanresor och tillåta nyfikenheten att vara det medel som gör att dom lär sig livets alla gåtor.

Men vi kan inte göra spontanresor, åka på äventyr eller kanske utforska i den utsträckningen då vår vardag innebär struktur, förberedelser, tydliga ramar och motivering att komma utanför dörren. Ptja, om det inte handlar om Pokemon då.

Vi behöver vara i beredskapsläge, läsa av och ha en plan A,B,C och D. Vi ska behöva kunna avleda, distrahera och trösta. Vara tålmodiga, ta emot ibland både slag och hårda ord.
Vi ska behöva ta blickar och värderingar från människor utanför, när vårt eller våra barn är i affekt i publik miljö.

För alla verkar veta bättre hur man uppfostrar än Vi.

Så låt oss som sagt prata om den sorg som infinner sig, när till och med ett oplanerat kvällsdopp äger rum när det är ungefär 27 grader på kvällen och när barnet i affekt vägrar att komma upp och inser att den där filmen han ville se inte blir sedd för att vi valde att åka och bada istället – för vi tänkte att det kunde vara en mysig familjeutflykt att göra ihop.

Så låt oss prata om bilden som jag la upp på instragram, på en underbar solnedgång vid sjön. Där allting verkar harmoniskt, men där allting och kaos och oreda.

Låt oss också prata om syskonen till barnet eller barnen som har en sjukdom eller diagnos, hur dom hamnar i bakgrunden. Låt oss och prata om mamman och pappan som inte orkar berätta en saga på kvällen, för att all energi har gått åt till att ta emot ord ”jag hatar dig”, och sönderkastade saker. 

Men sorg är tabubelagt. För om man pratar om sorg när det handlar om att man har det över en situation som handlar om ett barn, så innebär det visst per automatik att man hatar, ångrar eller ogillar barnet. Men så är det inte, så väldigt långt ifrån.  Alla tidningar man läste innan man fick barnet var bara missvisande, och dom förväntningar man hade gav en felaktig bild. Man byggde upp en falsk förhoppning över hur föräldraskapet ska vara och hur det ska fungera.

Jag tänker inte sitta här och försvara över att jag känner en viss sorg över situationen, för det är allas rättighet.

Men jag tänker ändå förtydliga, min obegränsade kärlek till min familj och dom fantastiska barn vi har. Även om vi fungerar annorlunda än normerna i samhället, så är vi ändå rätt funktionella utanför ramarna.  För det är där vi behöver vara, tänka utanför allting som står och vad vi ser i sociala medier, och det är en styrka vi besitter som många andra inte gör.

Varje barn är unikt, varje familj är unik.

Men låt oss acceptera den sorg som uppstår i alla fall, utan att döma eller lägga värderingar. Det tar bort skammen från oss föräldrar som kämpar för att få varje dag att gå ihop med sjukhusbesök, läkarbesök, med syskon, jobb och skola.