Hur kan vi få bort den psykosomatiska stressen från våra barn med funktionsnedsättningar?

Hur kan vi få bort den psykosomatiska stressen från våra barn med funktionsnedsättningar? 

Ett barn som lever med låg självkänsla och dålig självkännedom hamnar ofta utanför och får problem med depression och ångest. Har man dessutom andra funktionsnedsättningar som bland annat autism och adhd, så förvärras oftast den psykosomatiska sjukdomsbilden. 

Huvudvärk, migrän, magont, kräkningar, trötthet. 

Hur ska man kunna motivera ett barn med ovanstående problem, som dessutom ovanpå detta, har ett funktionshinder som stör både koncentrationen och ökar sensitivteten för intryck, att gå till skolan som inte är anpassad för dom? 

Skolan är en gammaldags industri som är uppbyggd efter att alla ska arbeta som förr. Man ska gå dit och lära sig, sitta stilla och anpassa sig. Man går på rast, och man går hem. Upp nästa dag för att göra om samma enformiga mönster. 

I den här smala ramen ska alla barn få plats, och dom som faller utanför ramen bemödas inte att kämpas med i skolan. Dom blir inte längre människor – dom blir en kostnadsfråga, och därför verkar det som att skygglapparna sätts på hos både pedagoger och hos rektorer. 

Hemmasittare är någonting som många inte förstår sig på. Kritikerna tror att det bara är att rycka upp sig, att det handlar om dålig uppfostran. Om barnet får ”lära sig” att det är ”okej” att stanna hemma för att denne mår dåligt, så kommer personen bli en sämre arbetstagare längre fram i livet som har mycket sjukfrånvaro. 

Hemmasittare för mig, är ett barn som mår såpass dåligt psykiskt att besvären som sagt sätter sig fysiskt. Man kan få problem med migrän och krampanfall i magen. Man är så trött så man knappt vet sitt namn och stresspåslaget som kommer utöver detta att veta att man måste till skolan är obarmhärtigt. Det handlar inte om lathet, långt ifrån. 

Hur kan vi göra så att skolan tänker annorlunda, att dom öppnar upp för det som faktiskt står i skollagen ”Alla har rätt att lära sig efter sina egna förutsättningar”?

Vi behöver tänka om, göra skolan mindre lik en industri. Införa flex-systemet för dom barn som mår dåligt, det som också kan kallas för ”anpassad skolgång”. Vi behöver minska grupperna, tänka på hur bänkar är placerade. Vi behöver tänka ljudisolering, begränsa lokalerna med skarp belysning. 

Låt barn som vill ha keps eller mössa ha på sig det, det kan vara deras trygghet. Deras skydd från intryck. 

Vi behöver också tänka med bilder, korta instruktioner och tydlighet. Förberedelser och mindre uppsatser som ska göras i led. 

Vi behöver begränsa åtgärdstrappan som finns i skolorna innan dom tvingas agera. Det ska inte behövas fem-sex steg innan ett åtgärdsprogram sätts in. Det ska inte heller krävas flertal år innan någonting händer. 

Man ska inte behöva som förälder, eller som barn, tjata till sig rättigheterna bara för att skolan vägrar betala för dom åtgärder som behövs. 

För att minimera risken för att ökningen av hemmasittare ökar, så behöver man arbeta steget före hela tiden. 

Om skolan inte utför sitt uppdrag enligt skollagen, även om den är i kommunal regi, så ska detta vara mer märkbart för dom än vad det verkar vara idag. 

Vi behöver se hela människan INNAN denne inte uppnår målen längre. För som det är idag så behöver inte skolan agera så länge som eleven uppnår kunskapsmålen. Vilket är helt fel, speciellt med tanke på hur högpresterande vissa av personerna är som besitter en funktionsvariation. Detta kan komma att leda till utbrändhet och utmattning längre upp i mellan- och högstadiet, en trötthet som sedan kommer vara svårt att få bort. 

Våga se, våga agera. Det borde vara skolornas motto för att minska den psykosomatiska stressen som finns hos eleverna idag som mår dåligt.