Kära barn

Jag vill skydda dig från allting som gör ont,
jag vill torka blodet från ditt knä när du ramlat och jag vill torka tåren som rinner på kinden. 

Jag vill vagga dig till sömns, så du somnar lugnt och risken för mardrömmar försvinner. Men om mardrömmen ändå skulle komma, så vill jag smeka dig på kinden och viska tyst att allting kommer bli bra. 

Jag vill gå hand i hand med dig, lämna av dig på skolgården och se dig lyckligt springa iväg för att möta dina vänners leende. 
 Jag vill höra om din dag, om det bra – om det dåliga. 

Men nu är verkligheten inte som jag föreställde mig den dagen jag fick upp dig i min famn för första gången, verkligheten anpassade sig inte efter förväntningarna, efter det man önskade för dig. 

Du låter mig sällan torka dina tårar, du gömmer dom så att jag inte ska se. Dina sår vill du inte att jag ska plåstra om, du drar ner tröjan över dom istället. 

Jag vaggar dig inte till sömns, du får hjälp av en tablett att komma till ro på kvällen istället, och du vaknar av mardrömmar som inte får dig att kunna somna om , men du berättar ingenting om dom.. 

Jag går inte hand i hand med dig till skolan, om du väl går iväg – så går du med tunga steg själv, med tankar som sprudlar och som sänker dig. Förvirrande tankar, som du inte vet vad du ska göra med. Du har dom även i skolan, du sitter och rispar dig på armar och händer med föremål för att kunna orka hålla fokus i den stimmiga miljön som infinner sig. 

När jag frågar om din dag, så är det varken eller. Jag får höra att du inte ätit idag heller, eller att du blivit tillsagd att försöka äta en morot i alla fall. 

Vi går inte hand i hand ute på promenader vid ån, för du får dödsångest vid mörkt vatten, så vi går sällan på promenad. Så vi sitter inne, du sitter uppe på ditt rum och lyssnar på musik, och ibland gråter du utan att berätta för mig så jag kan trösta dig. 

Livet blev nog inte som vi tänkt oss, för någon av oss. 

Vi sitter i väntrummet till barnpsykiatrin för att diskutera hur vi kan hjälpa dig att må bra, emellanåt ler du med hela ansiktet – även om det river inombords. Det gör ont att veta hur det är, hur det faktiskt känns, och det enda jag kan göra är att kämpa och att finnas för dig. 

Jag sitter ofta och väntar på samtalet från kuratorn på skolan, att du återigen haft tankar som sagt åt dig att skada dig själv, där jag också får höra att du återigen inte har ätit på hela dagen. 

Jag vet inte hur många gånger jag har känt hopplöshet i bröstkrogen och brutit ut i gråt, det kan kanske tänkas egoistiskt att tänka på min egen smärta när du lider, men att du lider blir får svårt för mig att hantera, spceiellt när jag inte kan göra någonting åt saken mer än det jag redan gör. Frågan är, förstår du hur mycket jag kämpar för att du ska kunna må bra, kommer du komma ihåg det? 

Jag känner mig ofta tom på ord, och då vill jag köpa hela världen till dig för att ersätta min ord som jag inte kan orda. 

Jag kan ta inte ta bort allting ont, för du känner så mycket smärta för så mycket. Jag kan inte plåstra om dina sår som är inombords. Jag kan inte vagga dig till sömns, men jag kan torka bort tåren på din kind om du låter mig. 

Jag kan lova att allting blir bättre med tiden, men om man inte har tiden i sikte – hur ska man kunna lita på att livet blir lättare? 

Här sitter jag nu, skriver på tangentbordet. Skapar ord, skapar meningar. Känner ångest och hopplöshet, samtidigt som jag vet att du ligger hemma för att svårigheterna med att ta sig till skolan idag var för stor. Det psykiska har satt sig på utanpå i form av magvärk och huvudvärk. Jag minns hur det var, jag vet hur svår smärtan var att övervinna. Speciellt när motivationen för skolan var så låg. 

Jag vet hur det är att vilja dra täcket över sig, att slippa bli utsatt för ljud och ljus som gör en vek. Slippa vara kring människor som gör att man känner sig otrygg. 

Jag vet... 

Jag önskar så innerligt att jag kunde blåsa bort allt det onda, det som klamrar sig fast i form av ångest, depression och tvång. Jag vill ge dig matlust, livslust och glädje – varje dag. 

Jag vill spotta på allas problem som är så små, men som görs så stora bara för att ha någonting att klaga på. Livet är större är så, var tacksam så länge ni kan få leva det tillsammans med mindre motgångar, och inte behöver kämpa varje dag för överlevnad eller för att ens orka sätta ner foten nedanför sängen.