Det känns inte okej
Förra torsdagen började med trötthet, skulle iväg på möte som skulle vara till två. När jag kom hem från mötet, tänkte jag jobba lite. Så jag öppnade datorn, öppnar min jobbmail och möts av ett mail där det står att min provanställning kommer att avslutas, punkt slut.
Ingen förklaring, ingenting alls.
Jag började storgråta, nu var det slut. Jag har inget jobb mer, jag skulle gå ut i arbetsmarknaden igen som är fruktansvärt hård. Efter att ha sökt jobb sen jag var 18 och först fick jobb vid 29 års ålder så vet jag hur svårt det är att få ett fast jobb.
Anledningen skulle jag få vänta på som igår, alltså nästan en vecka efter mailet.
Några få veckor innan mailet, så ringde en person upp som ville ha mig på arbetsintervju. Jag fick tacka nej, eftersom jag hade ett jobb. Det påmindes jag av snabbt när jag fick beskedet.
Igår satt jag i alla fall på mitt möte, efter att ha varit sjukskriven sen i torsdags.
Han meddelade mig att jag hade varit sjuk för mycket och att jag inte har tillräckligt med engagemang i jobbet.
Han tycker att jag borde ha tagit för mig mer.
Jag frågade direkt vad jag borde gjort mer och han svarar att jag borde ha trampat in på mina kollegors arbete och tagit över deras kranbilar.
Min uppgift var att sitta med olossade transporter, jag fick inte höra någonting annat. Sen kan jag inte gå och "bara ta" andras uppgifter. Det hade ingen tillåtit mig till.
Jag har arbetsmoral, därför jobbade jag och presterade enligt mig väldigt mycket.
Jag satt hemma på kvällarna och gick igenom ibland till och med - gratis.
Är inte det engagemang?
Jag pressade priserna så mycket jag kunde för att försöka tjäna så mycket åt bolaget som jag kunde!
Men det är inte engagemang.
Sen att jag har varit sjuk, ptja, jag har vabbat tre- fyra gånger kanske sen jag blev fast hos dom.
Jag har varit sjuk själv i influensa i fyra dagar.
Jag har varit på begravning en dag.
Jag har varit på två nämndemöte, det är väl det.
Jag var där igår, trots en rejäl förkylning.
Arbetsmoral ska vi inte prata om, och inte heller prestation.
Sjuk får man vara, punkt slut. Han hade förutsättningarna när han anställde mig - jag har tre barn som kan bli sjuka. Min man har tagit mestadels och jag har inte hört att hans chefer har klagat.
Jag känner mig sårad, men jag kan ändå gå rakryggad därifrån, eftersom jag vet med mig hur mycket jag kämpade mot ångest och depression samtidigt som jag gav 120%, men det var ingen som såg eftersom det är osynligt.
Jag blev arbetsbefriade, så dom kan tillsätta någon annan så fort som möjligt. Han kunde inte tycka synd om mig sa han, utan han var tvungen att tänka på företaget.
Han frågade också mig vad jag skulle göra nu, vilket jag inte vet. Jag ska vara arbetslös, jobba lite timmar, försöka överleva käftsmällen innan jul.
Jag är så trött på ett inskränkt samhälle, där man inte får leva som vanligt när man har ett jobb utan att det ska falla tillbaka på en. Att man inte ska få vara sjuk är helt vansinnigt.
Men så är livet just nu, jag är sparkad för ovanstående anledningar.
Jag tycker det är fel, det har jag sagt till facket, men det är ett kryphål som finns när man är provanställd.
Dom behöver inte ha någon anledning att kicka en, dom kan bara göra det.
Det är sjukt, helt och galet upp och ner - precis som mycket annat i världen.
Ingen förklaring, ingenting alls.
Jag började storgråta, nu var det slut. Jag har inget jobb mer, jag skulle gå ut i arbetsmarknaden igen som är fruktansvärt hård. Efter att ha sökt jobb sen jag var 18 och först fick jobb vid 29 års ålder så vet jag hur svårt det är att få ett fast jobb.
Anledningen skulle jag få vänta på som igår, alltså nästan en vecka efter mailet.
Några få veckor innan mailet, så ringde en person upp som ville ha mig på arbetsintervju. Jag fick tacka nej, eftersom jag hade ett jobb. Det påmindes jag av snabbt när jag fick beskedet.
Igår satt jag i alla fall på mitt möte, efter att ha varit sjukskriven sen i torsdags.
Han meddelade mig att jag hade varit sjuk för mycket och att jag inte har tillräckligt med engagemang i jobbet.
Han tycker att jag borde ha tagit för mig mer.
Jag frågade direkt vad jag borde gjort mer och han svarar att jag borde ha trampat in på mina kollegors arbete och tagit över deras kranbilar.
Min uppgift var att sitta med olossade transporter, jag fick inte höra någonting annat. Sen kan jag inte gå och "bara ta" andras uppgifter. Det hade ingen tillåtit mig till.
Jag har arbetsmoral, därför jobbade jag och presterade enligt mig väldigt mycket.
Jag satt hemma på kvällarna och gick igenom ibland till och med - gratis.
Är inte det engagemang?
Jag pressade priserna så mycket jag kunde för att försöka tjäna så mycket åt bolaget som jag kunde!
Men det är inte engagemang.
Sen att jag har varit sjuk, ptja, jag har vabbat tre- fyra gånger kanske sen jag blev fast hos dom.
Jag har varit sjuk själv i influensa i fyra dagar.
Jag har varit på begravning en dag.
Jag har varit på två nämndemöte, det är väl det.
Jag var där igår, trots en rejäl förkylning.
Arbetsmoral ska vi inte prata om, och inte heller prestation.
Sjuk får man vara, punkt slut. Han hade förutsättningarna när han anställde mig - jag har tre barn som kan bli sjuka. Min man har tagit mestadels och jag har inte hört att hans chefer har klagat.
Jag känner mig sårad, men jag kan ändå gå rakryggad därifrån, eftersom jag vet med mig hur mycket jag kämpade mot ångest och depression samtidigt som jag gav 120%, men det var ingen som såg eftersom det är osynligt.
Jag blev arbetsbefriade, så dom kan tillsätta någon annan så fort som möjligt. Han kunde inte tycka synd om mig sa han, utan han var tvungen att tänka på företaget.
Han frågade också mig vad jag skulle göra nu, vilket jag inte vet. Jag ska vara arbetslös, jobba lite timmar, försöka överleva käftsmällen innan jul.
Jag är så trött på ett inskränkt samhälle, där man inte får leva som vanligt när man har ett jobb utan att det ska falla tillbaka på en. Att man inte ska få vara sjuk är helt vansinnigt.
Men så är livet just nu, jag är sparkad för ovanstående anledningar.
Jag tycker det är fel, det har jag sagt till facket, men det är ett kryphål som finns när man är provanställd.
Dom behöver inte ha någon anledning att kicka en, dom kan bara göra det.
Det är sjukt, helt och galet upp och ner - precis som mycket annat i världen.
Kommentarer
Skicka en kommentar