Underbara barn
Jag vet att det är svårt för dig, med eller utan ADHD, vad utredningen än visar, så är du alltid mitt barn.
Jag vet att ibland så fungerar inte allt, och då låser du dig och vet inte hur du ska ta dig ur det. Jag vet att jag kan kan bli arg och uppgiven, men det är för att jag inte vet hur jag ska hjälpa dig att ta dig ur din låsning - och jag vet inte heller hur jag ska ta mig ur min låsning.
Jag älskar dig, även när du är arg och bara skriker i frustration. Det kan vara att ditt ägg har hamnat fel och ramlat ner lite på bordet, det kan vara när någon råkar trampa på någonting som är ditt.
Det kan även handla om att rutiner avviker, som när någon i familjen har kalas. Det blir inte riktigt som det brukar, och jag vet att din hjärna försöker processa det här och hitta genvägar till att hantera det som inte är som det brukar.
Jag försöker förbereda dig för det som ska komma, men även om du är förberedd så är förväntningarna det som sätter stopp och det som besvärar.
Jag ber om ursäkt till dig, för att mitt tålamod inte alltid räcker. Att jag inte alltid orkar vara pedagogisk. Jag kan inte alltid hänga med i svängarna, från att vara glad, till ledsen, till jättearg, till glad igen. Jag behöver ibland gå iväg för att andas, fälla ett par tårar i frustration, men när jag har lugnat ner ner mig själv så är vi båda lugna, vi har hittat en väg att gå tillsammans istället för parallella spår vid sidan om.
Du har fått det bättre i skolan, du har fått två lärare som ser dig, men som också är frustrerande då BUP inte vill hjälpa dig vidare, som kan ge dig verktyg att hantera det som är jobbigt. Vi försöker vårt bästa att tillmötesgå dina behov och vi gör det hyggligt bra, det tycker nog du också då du pratar om dina extrafröken mycket. Du fick även bestämma vad som gjorde dig lugn på väggarna, du fick inreda som du ville. Du gillar massage och det vet fröknarna, dom är suveräna.
Kära du, jag älskar dig innerligt och gränslöst. Precis som jag älskar dina syskon som får hänga med på berg&dalbanan.
Jag tackar också mina anhöriga, som också åker med - lite längre bak i vagnen, som visar förståelse för hur situationerna kan vara. Ibland blir inte allt som det har tänkt sig, och det börjar vi bli vana vid.
Underbara unge, du har inte fått en rättvis start i livet.
Du fick ligga inne på sjukhus första gången du var 2 veckor gammal, med en nål i huvudet och dropp. Ingen läkare visste vad det var för fel, mer än att du kräktes och hade jättehög feber.
Du fick genomlida 3,5 år med återkommande feberperioder och smärtande körtlar i hela kroppen innan du fick din första kur mot den sjukdom du hade. Sen att du fick dessa känslor och fick hoppa på en bergodalbana istället för att finna ett stillsamt lugn är lite orättvist, men det har sina fördelar och du har så många styrkor.
Du och jag, vi och du - vi tillsammans ska försöka njuta så mycket av alla uppförsbackar tillsammans och vi ska försöka bromsa så mycket det går tillsammans i nedförsbackarna, ramlar du så finns vi där - för alltid och tar emot dig, hur många blåmärken och plåster det än behövs.
Underbara ADHD, du kommer alltid vara sonen jag alltid velat ha, som vi velat ha. Ändra dig aldrig för någon, för du är perfekt som du är. Det är alla barn med NPF, unika och normalunda.
Älska en person för den den är, inte för den den skulle kunnat ha varit. Vi alla är olika, precis som du och jag.
Jag vet att ibland så fungerar inte allt, och då låser du dig och vet inte hur du ska ta dig ur det. Jag vet att jag kan kan bli arg och uppgiven, men det är för att jag inte vet hur jag ska hjälpa dig att ta dig ur din låsning - och jag vet inte heller hur jag ska ta mig ur min låsning.
Jag älskar dig, även när du är arg och bara skriker i frustration. Det kan vara att ditt ägg har hamnat fel och ramlat ner lite på bordet, det kan vara när någon råkar trampa på någonting som är ditt.
Det kan även handla om att rutiner avviker, som när någon i familjen har kalas. Det blir inte riktigt som det brukar, och jag vet att din hjärna försöker processa det här och hitta genvägar till att hantera det som inte är som det brukar.
Jag försöker förbereda dig för det som ska komma, men även om du är förberedd så är förväntningarna det som sätter stopp och det som besvärar.
Jag ber om ursäkt till dig, för att mitt tålamod inte alltid räcker. Att jag inte alltid orkar vara pedagogisk. Jag kan inte alltid hänga med i svängarna, från att vara glad, till ledsen, till jättearg, till glad igen. Jag behöver ibland gå iväg för att andas, fälla ett par tårar i frustration, men när jag har lugnat ner ner mig själv så är vi båda lugna, vi har hittat en väg att gå tillsammans istället för parallella spår vid sidan om.
Du har fått det bättre i skolan, du har fått två lärare som ser dig, men som också är frustrerande då BUP inte vill hjälpa dig vidare, som kan ge dig verktyg att hantera det som är jobbigt. Vi försöker vårt bästa att tillmötesgå dina behov och vi gör det hyggligt bra, det tycker nog du också då du pratar om dina extrafröken mycket. Du fick även bestämma vad som gjorde dig lugn på väggarna, du fick inreda som du ville. Du gillar massage och det vet fröknarna, dom är suveräna.
Kära du, jag älskar dig innerligt och gränslöst. Precis som jag älskar dina syskon som får hänga med på berg&dalbanan.
Jag tackar också mina anhöriga, som också åker med - lite längre bak i vagnen, som visar förståelse för hur situationerna kan vara. Ibland blir inte allt som det har tänkt sig, och det börjar vi bli vana vid.
Underbara unge, du har inte fått en rättvis start i livet.
Du fick ligga inne på sjukhus första gången du var 2 veckor gammal, med en nål i huvudet och dropp. Ingen läkare visste vad det var för fel, mer än att du kräktes och hade jättehög feber.
Du fick genomlida 3,5 år med återkommande feberperioder och smärtande körtlar i hela kroppen innan du fick din första kur mot den sjukdom du hade. Sen att du fick dessa känslor och fick hoppa på en bergodalbana istället för att finna ett stillsamt lugn är lite orättvist, men det har sina fördelar och du har så många styrkor.
Du och jag, vi och du - vi tillsammans ska försöka njuta så mycket av alla uppförsbackar tillsammans och vi ska försöka bromsa så mycket det går tillsammans i nedförsbackarna, ramlar du så finns vi där - för alltid och tar emot dig, hur många blåmärken och plåster det än behövs.
Underbara ADHD, du kommer alltid vara sonen jag alltid velat ha, som vi velat ha. Ändra dig aldrig för någon, för du är perfekt som du är. Det är alla barn med NPF, unika och normalunda.
Älska en person för den den är, inte för den den skulle kunnat ha varit. Vi alla är olika, precis som du och jag.
Kommentarer
Skicka en kommentar