När hjärnan havererar

Jag är inte så viktig, den tron har många människor som under en längre tid levt under benämningen deprimerad. Att vara deprimerad är ingenting som bara håller under en dag eller under en helg, utan pågår mycket längre än så.

Man förminskar sig själv och sina känslor, man ger goda råd till närstående, men när problemen väl dyker på en själv så är dom inte så viktiga, utan man kan stoppa undan dom i en låda och putta under sängen.

Ibland så händer det att man städar och hittar lådan, man dammar av den och öppnar den eftersom man har glömt av vad man hade lagt i den. Man upplever minnena återigen, man sörjer, man gråter och sen går vidare. Man lägger locket på och puttar under igen.

Man samlar på sig hela tiden, försöker hitta förklaringar till varför man mår dåligt men mår såpass dåligt och är så nere i sin depression så logiken går förlorad. Hade man öppnat lådan, som kanske har legat där i några år - så har man förklaringen där i varför man mår dåligt.

Jag har upplevt mitt liv som en åtta, jag springer första delen, sen så möter jag det som en gång varit i mitten igen. Det tar en tid att komma runt Då-tidenskurva, men när man väl kommit förbi krönet så siktar man framåt igen även om man vet att man snart kommer till samma punkt där man var igen för ett tag sen, allt för att man inte hinner eller orkar ta tag i det som förföljer en i sinnet.


Jag vet inte hur många gånger jag brutit ihop, gråtit, fått ångestattacker, panikattacker, svårare tvångstankar, blir mer ljud- och ljuskänslor, tappar orken och utvecklar helt nya grejer, som den perioden med ätstörningar och dödsångest som varade något år.


Jag behöver lära mig att bromsa upp, titta mig för innan jag fortsätter, istället för att köra förbi stopplinjen och ignorera i allting som kommer mot mig. För ju mer gånger jag kör över utan att titta mig för, ju fler gånger kommer min hjärna att kollidera med förbipasserande tankar och upplevelser.

Psykiatrin säger att jag har upplevt trauma, inte bara ett, utan flera, att jag förminskar mig själv och mina tankar och minnen. Dom klappar mig dock på axeln, kramar mig och säger att jag gjort det största steget man kan göra när man mår bottendåligt - det är att söka hjälp när man känner att man inte orkar mera.

I onsdags bröt jag ihop helt och hållet, jag rasade totalt och slog mig ganska illa. Jag åkte till jobbet, satt i perioder, låtsades om att mina leende var sanna. Jag visste dock att jag behövde ringa akutteamet i Lidköping, till psykiatrin, för att säga att jag inte orkade mer, att jag var slut, finito.

Efter det samtalet utanför kontoret, så sprang jag in på toaletten medan jag torkade bort tårarna. Jag gick in, satte mig vid datorn igen, försökte, men det gick inte. Jag kunde inte vänta på att dom skulle ringa upp igen och ge mig en tid, jag fick säga att jag behövde åka till min kollega - för att jag skulle på ett läkarbesök, även om jag inte visste om när än.

Med bultande huvudvärk och med trötthet så begav jag mig från Edsvära till Lidköping. Åkte över Kvänum och ut på E20 mot Skara. Fick stanna på en rastplats för att hämta andan. Psykiatrin ringer och säger att jag är välkommet klockan 15.00, klockan var då 12.00. Jag svängde av efter nån mil till Lidköping, åkte till Rådhuskondotoriet och slogs med getingar. Satte mig sedan i bilen igen och åkte till en parkeringsplats, parkerade, öppnade dörren lite på glänt, sänkte stolsryggen och somnade några minuter av ren matthet.

När jag väl kom till psykiatrin så brast allting igen, jag grät förtvivlat, jag kände hur orken hade tagit sig ur min kropp och mitt sinne. Var säkert där lite över en timme, och dom lyssnade och dom pratade. Dom klappade mig på axeln och dom kramade mig. Dom ville lägga in mig, men efter en kontakt med en läkare så kom vi fram till att jag ändå kunde åka hem för att få sova och som jag uttryckte det "vara en dålig mamma som bara behöver sova när hon kommer hem"..
Skamkänslorna kommer man aldrig ifrån när man mår psykiskt dåligt som mamma, det är bara så, oavsett vad någon annan säger..

Jag sjukskrev mig på fredagen, jag orkade verkligen inte, sen skulle jag på återbesök hos akutteamet.
Jag var något klarare i huvudet, men hade knappt sovit på hela natten. Jag ska få hjälp, behandling och kommer att hamna under utredning. Dom ska prata om mig på torsdag fick jag höra, Emma på psykiatrin tyckte att det lät hemskt - att man ska prata om någon som inte är närvarande, men jag sa att jag förstod.

Jag ska få ett team med diverse personalkategorier, och när jag gick hem i fredags fick jag nya ångestdämpande mediciner. Nu kan jag kasta attaraxen åt skogen.

Helgen gick ganska smärtfritt faktiskt, familjen var samlad såklart.. Jag var trött som få, precis som idag, men det gick ok!

Idag ringde psykiatrin igen, Emma ringde igen, och frågade hur jag mådde. Hon var glad över att jag hade sjukskrivit mig idag också, för hon tycker att jag behöver det. Hon var också glad över att jag hade tagit mig ut med hunden, för frisk luft är nyttigt, och jag kan väl inte mer än instämma med henne.

Så idag har jag varit sjukskriven, och jag har sagt till min kollega att jag är sjukskriven för att jag mår något dåligt psykiskt. Det är ett framsteg, och det var en helt accepterat anledning och vara sjukskriven. "Ta det vackert och ta hand om dig så ses vi på onsdag" sa han idag när jag sa att jag inte kommer förrän på onsdag.

Idag har jag tagit mig upp ur sängen, jag har ätit, jag har varit ute med hunden, jag har läst färdigt en bok, jag har hämtat Wilma på dagis, jag har varit i stan och köpt saker till barnen (stövlar och höstjackor), och jag har lagat mat. Jag har också grejat med loombands med barnen, flera stycken.

Mycket mer än så behöver jag inte göra just nu, just nu är rutinerna dom viktigaste sakerna för att hålla mig igång. För man är som man är, för vad vore man annars?